En osannolik kandidat till president

Detta kan inte vara sant! Jag läser Barack Obamas självbiografi "Min far hade en dröm" och förvåningen stiger. Hur är det möjligt att den mannen tycks vara på väg att bli USA:s näste president? En färgad före detta värsting, en utpräglad intellektuell!
Obamas berättelse om sitt liv har undertiteln "En berättelse om ras och arv" - bara en sån sak! Och den berättelsen är ingen säljande snyftare om hur en stackars svart man kämpar sig upp till toppen i möjligheternas land. Tvärtom - Obama sticker obarmhärtigt hål på alla myter, även de svartas. Vår orättvisa värld framstår som omöjlig att förändra - nästan.
Boken rör sig kring det stora svarta hålet i Obamas liv - pappan som stack när han var två år. En man från Kenya som alla pratar om men ingen begriper, allra minst sonen Obama. Mamman var en vit amerikansk helylletjej som gått på Kennedy-erans myter om rasutjämning. Med knivskarp intelligens visar Obama att även liberala vita har kvar sin fruktan för farliga negrer. Inga floskler, inga teorier - författaren exemplifierar med sin egen familj och sina egna erfarenheter.

*
Pappa Obama gick också på de liberala frigörelsemyterna från sitt fjärran håll. Liksom Martin Luther King hade han en dröm där hemma i hyddan. Drömmen om att få studera i möjligheternas land för att sedan återvända och snabbt modernisera sitt Kenya från grunden.
Länge var han framgångsrik. Bröt sig loss från sin miljö, lyckades bli antagen på ett amerikanskt universitet och erövrade alltså den amerikanska flickan. Alltid nummer ett - i studier och liv.
Så det plötsliga försvinnandet. Hem till Kenya och reformerna. Men problemen hopar sig. Inte bara att han inte blir nummer ett som hans begåvning och kunskaper tycks motivera. Han får sparken och super ner sig. Vad hade hänt?
Det hade hänt att pappa Obama envist tillämpade sina liberala västerländska principer i det kenyanska stamsamhället. Han kritiserade öppet makthavarnas korrupta partiskhet och fick väl vara glad att han slapp undan med livet i behåll.

*
Tillbaka till Obama. Eftersom pappan fick läsa vid universitetet, på Hawaii av alla ställen, kom vår presidentkandidat att växa upp i ett traditionellt, fattigt samhälle. Därefter hamnar den lille i ett utpräglat u-land - Indonesien. Den principfasta modern hade förälskat sig i en uppåtsträvande man därifrån.
Nu får Obama lära sig kampen för tillvaron på allvar. Den omtänksamme styvpappan lär lille Obama hur man överlever på Jakartas gator - man slåss, man slåss.
Men varför var den nye pappan så bortvänd och dyster? En slagskugga tycktes vila över hela tillvaron. Så småningom förstod barnet. När den gamle diktatorn Sukarno störtades, mördades ungefär en halv mijon "kommunister". Ville man överleva var det bara att anpassa sig och glömma principer och ideal.

*
Tillbaka till idealens land. Obama försöker envist rycka upp Chicagos svarta slumområden. I sin ungdomliga iver går han på den ena niten efter den andra. Hur engagera människor som är på gränsen att ge upp? En svart utan utbildning kan ändå inte komma någonstans i arbetslöshetens och rashatets USA. Lyckas man välja en svart borgmästare upptäcker man att han "bara" skapar hopp, inte resultat. Påfallande är hur Obama alltmer sätter sin lit till gemenskapen i de svarta kyrkorna.
Till slut vågar Obama söka sig hem till Kenya. Överallt upptäcker han syskon - pappan hade många fruar - och släktingar, överallt hälsas han som den återvändande sonen. Han är "en Obama". Trots att han inte kan tala Lou upplever Obama en oerhörd gemenskap omöjlig i vår teknifierade värld. Äntligen förstår och förlåter han sin far.
En sak är klar. Blir denne man vald av parti och folk är det slut på cowboy-mentaliteten i Vita Huset.