En ovanligt lyckad biodokumentär
Några dagar senare är Timothy Treadwell själv en del av detta bajs, söndersliten av björntänder, en död som kanske gjorde honom riktigt, riktigt lycklig.
Timothy Treadwell kan bäst beskrivas som en korsning mellan Michael Jackson och någon av de där gamla kvinnorna som dör ensamma i sin lägenhet med femtio katter. Han levde ett vanligt amerikanskt tonårsliv med surfande, drogexperimenterande och skådespelardrömmar. När han snuvades på Woody Harrelsons roll i "Skål" knuffades han, enligt pappan, över gränsen.
Därefter tog han sitt enmanstält och började tillbringa somrarna med Alaskas vilda grizzlybjörnar. Han filmade, filmade, filmade och blev rikskänd för sina dokumentärer och som eldsjäl för djur i allmänhet och björnar i synnerhet.
Men kanske brann elden i Timothy Treadwells själ lite för häftigt. Naturen blev för honom en asyl bort från ett samhälle som bara ville honom och björnarna illa. Djuret blev för Timothy den nya människan; björnarna och rävarna var goda, människan och kulturen onda. Han föll i gråt över döda humlor och tittade djupt in i grizzlyns blick och såg bottenlös kärlek.
Werner Herzog tittade i samma ögon och såg bara likgiltighet. Den tyske regissören, känd för filmer som "Nosferatu - nattens vampyr" och "Fitzcarraldo", har en helt annan syn på naturen än Timothy Treadwell. För Herzog är skogen en plats där friska och starka djur äter upp sjuka och svaga, där olika varelser mer eller mindre mekaniskt upprepar ett evigt mönster av mat, fortplantning och död.
Krocken mellan de båda synsätten är fascinerande. "Grizzly man" är en ovanligt lyckad biodokumentär där Treadwells bilder blandas med Herzogs egna reflektioner och intervjuer med dem som stod Timothy Treadwell nära. Vem var han? Vad drev honom? Och, framför allt: Var kärleken besvarad? Hur upplevdes han av de björnar som hade kunnat krossa honom med ett enda slag men som ändå gång på gång lät honom komma inom räckhåll med sitt falsettpipiga babyspråk?
Så jobbar vi med nyheter