Klintehamnsbon Håkan Anderson började sitt pågående romanbygge 2004 med den hyllade och mycket läsvärda boken Breven, där handlingen rör sig från Gotland ner över den europeiska kontinenten. Den följdes 2007 av En ensamstående herre, vilken mestadels utspelar sig på södra Gotland, och 2009 av Den vita väggen.
Då fick vi på vindlande vägar följa med genom ett efterkrigstidens Europa, och en av hållplatserna var godset Gartner i tyska Ostfriesland. Där bodde i början av förra seklet fröken Constanza von Esslin, och hon figurerar i händelsernas utkant.
Alla tre böckerna gav mersmak och förväntan inför fortsättningen.
I dagarna utkom Håkan Andersons fjärde roman, Ansatsernas bok. Här har han tidsmässigt tagit ett kliv bakåt och berättar om ett Tyskland på väg att förföras av "den lille mannen", konstruktören av "Det tredje riket".
Perspektivet är Constanza von Esslins. Ansatsernas bok är hennes högst privata skriverier och dagboksanteckningar mellan åren 1933 och 1937.
Sin vana trogen påstår Håkan Anderson i förordet att han agerat mellanhand och förvaltat någon annans manus. I detta fall handlar det om att ha översatt den muskelsjuka kvinnans texter för att ge läsaren en inblick i hennes funderingar kring sin tillvaro och motviljan, motståndet mot vad som sker i hennes land.
Det är modigt av en man att ge sig på att skriva en kvinnas innersta tankar. Att förvandla sig till en relativt isolerad fröken i ett annat land och en annan tid. Ingredienser av konst, litteratur och musik, såväl som geografiska och historiska utblickar bär dock Håkan Andersons signum.
Detsamma gör språket. Det är fyllt av den eftertanke som vittnar om en stor omsorg om orden och om hur de ska sättas samman. Ibland drivs det dock så långt att djupsinnet och alternativen får berättelsen att stagnera.
Håkan Anderson är definitivt en av nutidens mest intressanta och drivna författare. Hans böcker är inte några hastverk som avverkas på en eftermiddag. De manar till eftertanke och långsam läsning. Och de ger mycket tillbaka om man ger dem tid.
Men Ansatsernas bok skulle lika gärna kunna heta Antydningarnas bok. Det språkliga tycks stå över berättelsen, som blir så full av antydningar och tankekrumbukter att intresset svalnar.
Men kanske är det lika bra att författaren, mannen, inte på allvar försöker göra sig till tolk över fröken von Esslins, kvinnans, innersta. Och kanske är det bokens hela syfte, att lämna öppet för tolkningar, att läsaren själv ska fylla i alla antydningar med sina egna funderingar.
Det är lovvärt i sig, men ställer också stora krav på så väl läsare som författare.
Boken är på många sätt beundransvärd och genomtänkt, och vacker med sina dubbla omslag, annorlunda sidform och avsaknad av kapitelindelning. Men har den något att säga?
Den känns mer som ett inte helt lyckat språkligt, intellektuellt och filosofiskt experiment, en parentes i Andersons romanbygge.