En rejäl dos nonsens i den nya Beck-filmen
Det är min smärtsamma plikt att meddela att efter att ha mått riktigt riktigt dåligt men ändå andats stötvis avlider "Beck – I stormens öga" definitivt efter en timme.
Peter Haber spelar Beck - igen. Men nu kanske det får vara nog. Foto: Bengt Wanselius
Foto: Bengt Wanselius
OK, alla vet inte att poliser griper folk, inte anhåller - det gör åklagare. Det är lite nördkunskap. Min mamma vet det inte. Men jag lovar att Martin Beck, och Säpo, vet det.
Då, efter den där timmen, har vi redan fått stå ut med en rejäl dos nonsens. Och mer blir det. Vi ska köpa att Gunvald Larsson som har en timme på sig att rädda livet på en närstående först kvistar över till Beck och tar ett gott glas vin. Vi ska sedan köpa att samme Gunvald ger sig in i en helt livsfarlig biljakt med den närstående personen i skurkens baksäte. Vi ska köpa att det tar sisådär tio minuter att köra bil mellan Stockholms innerstad och Forsmarks kärnkraftverk.
Och vi ska framför allt köpa, över disk och inslaget i ett paket med röda snören, att svenska kärnkraftverk är lika svårforcerade som en pappersvägg på en sushirestaurang, bevakad av fem praktikanter endast beväpnade med ätpinnar.
Den här Beckserien har haft sina ljuspunkter - "Den svaga länken", "Skarpt läge". Jag förstår hur producenterna resonerar: "Låt Roffe och Cilla Börjlind svirra ihop ett manus till, snacka fram lite sköna euros från Jürgen och Heinz i Hamburg och övertala Micke en gång till. Har vi tur får vi Peter igen, annars tar vi nån annan gråhårig lirare. Jag tror nog miffona pröjsar en gång till".
Det här miffot pröjsar visserligen inte, men han känner sig ändå lite lurad.
Så jobbar vi med nyheter