En resa tillbaka till ungdomens Ronehamn
Det är en bok där hon berättar som sin barndom och ungdom i 40- och 50-talens lantligt idylliska och trygga Ronehamn. Där världen som mest sträckte sig till bion i Hemse och mormor i Fardhem, och där varhuset Tempo långt där inne i stan länge var något av en overklig dröm.
Ronehamn är den plats på jorden som är min, skriver hon. Världens mitt, min värld Ronehamn på Gotland.
Det är inte någon spännande historia hon berättar om. Ingen stor dramatik, inga märkvärdigheter. Det är vardag och vardagshändelser; familjen, skolan, mjölkningen i lagårn, basarerna och danserna, det första jobbet som piga. Och mycket, mycket annat.
*
Boken formligen dryper av nostalgi. Inget ont i det. Det är minnen värda att minnas, en tid värd att komma ihåg och värdesättas. Inte bara författarens egen värld och egna minnen utan mycket av det som läsaren också kan känna igen.
Det är en dokumentation av en tidsepok och i en tidsanda, och en inblick i en tonårsflickas drömmar, tankar och funderingar för 50 år sedan. Om den tidens moral, om det stränga och auktoritära, om orättvisorna och könsrollerna som Lilian Ronander på allvar började inse först som elev på Folkan i Hemse. En insikt som har följt henne genom livet, det har inte minst märkts i hennes texter i GT.
Hon bjuder också på en hel del Ronehamns-historia. Om platser och människor, om järnvägen, hamnen och sjöfarten, fisket och det gamla fiskeläget vid Nystrand. Ingen sockenbok, precis, men ändå viktig dokumantation.
*
Boken är illustrerad med bilder ur familjealbumet, med vykort och ibland egna teckningar. Inte heller det några märkvärdigheter men en hel del intressant. Precis som bokens text - en stunds trivsam läsning som också väcker funderingar och tankar om hur vi och världen förändras. Också en liten värld som den i Ronehamn.
Så jobbar vi med nyheter