En röd aristokrat bland hermelinerna
Sovjets sändebud i Stockholm under andra världskriget var märkligt nog en kvinna. Dessutom kom hon från överklassen och passade perfekt in i de fina salongerna. Damens namn var Alexandra Kollontaj, en gång en legendarisk agitator för både Revolutionen och kvinnornas befrielse.
Foto:
"En stor läsupplevelse", som Mats Rosin skrev på Folkbladets ledarsida (GT 25 juni).
"Hon tycker lidelsefullt för och emot hela tiden och verkar synnerligen personlig för att vara diplomat, diplomat åt Stalin dessutom. Ett livsfarligt jobb utan tvivel, därav de inströdda devota hyllningarna till den mordiske diktatorn."
*
Kollontaj fann svenskarna outhärdligt stela och etikettsbundna. Men gamle kungen Gustav V gillade hon - han var så spänstig. Förhållandet till Marcus Wallenberg var utmärkt gott - ytterligheterna berör varandra! Förhållandet till vissa personer i Per Albin Hanssons nya regering odlade hon också - framförallt statsministern själv och Gustav Möller, två gamla fredsaktivister. Hur trevligt var det inte att dricka kaffe hemma hos Per Albin i hans lilla hus!
Kollontaj ansåg bestämt att "Moskva" inte förstod vikten av att odla förbindelserna med Sverige, "stormakten" i Norden. Hör här hennes öppna kritik:
"Man missbedömer betydelsen av starka ekonomiska band med Sverige." --- "Våra relationer till Finland har försämrats. Och faran kan komma just därifrån. Så mycket viktigare att ha en bas här."
Så skrev Kollontaj 1935. Krister Wahlbäck har i sin i övrigt kunskapsrika inledning valt att inte framhäva denna märkliga självständighet. Hur vågade hon?
Nyckeln kan ligga i hennes självständighet som feminist. Kollontaj gjorde sig inte beroende av någon man. Om hon kände för en man inledde hon omedelbart ett förhållande. Hon levde som hon lärde till skillnad från Alva Myrdal eller Simone de Beauvoir som kröp för sina manliga heroer.
Hur som helst blev Kollontajs stora uppgift att bakom kulisserna två gånger mäkla fred mellan Sovjet och Finland: 1940 och 1944. "Madam" var för övrigt finska på mödernet och kände starkt för sitt modersland. Uppgiften var livsviktig för Sverige. Kollontajs vänskap med Per Albin och Möller kom väl till pass. Hon kände också sin motpart, Finlands starke man Väinö Tanner sen revolutionära dagar och visste att utnyttja detta.
* * *
Kring Finland och Ryssland kretsar också artiklarna i en nyutkommen festskrift till nyssnämnde Wahlbäck. Festskrifter brukar inte vara speciellt festliga men denna erbjuder en del av intresse för den intresserade.
Främst kommer veteranen Max Jakobssons uppsats "Avvärjningssegern". Sommaren 1944 bröt Röda armén igenom på Karelska näset efter fyra års krig Finland-Sovjet. Vägen till Helsingfors låg snart öppen. President Ryti slöt då avtal med Hitlertyskland om omfattande vapenhjälp mot löfte att inte sluta separatfred med Sovjet. Ryssarna hejdades, "avvärjningssegern". Därefter efterträdde ÖB Mannerheim Ryti, slöt fred med Stalin (där Kollontaj medverkade) och drev de forna tyska vapenbröderna ut ur Finland. Så måste små nationer göra, förkunnade Mannerheim för en vanmäktig Hitler!
Före detta ambassadören Sven Hirdman visar att Sovjet efter Stalins död ville förbättra relationerna med Sverige. Trots att Moskva kände till vår faktiska västanknytning. Hirdman tycker att vi överdriver vår Rysslandskritik. Invändningarna idag mot Nord Streams Gotlandsaktuella gasledning avfärdar Hirdman som "inte seriösa". Pikant eftersom festföremålet Wahlbäck framfört just sådana.
*
Före detta ambassadören Erik Pierre nystar upp "Kinas inträde i Koreakriget." Hur kunde den försiktige Stalin tillåta Nordkorea att anfalla Sydkorea den ödesdigra midsommaren 1950?
Mycket riktigt förbjöd Stalin först tilltaget. Mao som nyss erövrat Peking ville inte heller. Däremot ville han invadera Taiwan men det ville Stalin än mindre. USA kunde ingripa.
Så får Stalin signaler att USA inte tänker försvara varken Sydkorea eller Taiwan. Stalin tänker troligen: om jag släpper Kim Il Sung på Sydkorea dras kineserna in och jag slipper stödja en Taiwaninvasion. Till Kim säger Stalin helt brutalt (dokumenterat):
"... om ni får en spark på käften så kommer jag inte att lyfta ett finger. Det är till Mao som ni måste vända er."
Dessutom ingrep USA och det fruktansvärt blodiga kriget böljade fram och tillbaka. Så småningom begrep kineserna att Stalin lurat dem. När amerikanerna närmade sig kinesiska gränsen ingrep kineserna och tillfogade amerikanerna ett fruktansvärt nederlag osv osv.
Så fumlar världens store med elden. Det är kontentan av både Kollontajs dagbok och festskriften till Wahlbäck.
Så jobbar vi med nyheter