En röst och ett gammalt piano

Frida Hyvönen skapar musik som inte låter sig fängslas av vare sig tillhörighet eller lånade referenser och även om hennes pianotoner vid en första lyssning inte ter sig särskilt unika eller nyskapande, så är uttrycket helt hennes eget. Som om det före henne aldrig har funnits någon som sjungit och spelat piano.
Det var så det kändes första gången låten "You never get me right" ljöd ur skivspelaren och tog över hela mitt musiklyssnade. Låten med det hamrande pianot och den särpräglade rösten fanns med på en samlingsskiva, förnämligt döpt till "Pophopp 2005", som sammanställts av DN:s På Stan-bilaga.

Samma känsla återvände, dock ännu starkare, när debutalbumet "Until death comes" landade i våras. Ett uppriktigt, hårt och samtidigt känsligt album om att växa upp, om att flytta, om att möta kärleken.
Som om hon tonsatt sin norrländska livsberättelse.
Fast ändå inte.
Hon berättar att de flesta låtarna skrevs sedan hon lämnat småstaden Robertsfors och att de därför inte är särskilt småstadstypiska. Vi nöjer oss med att de är fantastiska små popsånger.
Är texterna sanna?
- Det är väl egentligen ointressant? Det beror på den som lyssnar, om de kan känna igen sig i mina texter. Jag tycker att de är ganska allmängiltiga.
När började du spela?
- Jag kommer faktiskt inte ihåg första gången jag satte mig ned vid pianot, berättar hon där hon sitter på en träbänk i S:a Karin och uttrycker samtidigt en skämtsam ängslan över det faktum att ruinen skulle kunna rasa. Pianot stod där hemma så det föll sig naturligt, även om jag inte ser pianot som min huvudsyssla utan mer som en sak vid sidan om, säger hon när jag frågar om hennes instrumentval.
- Och ett piano passar ju perfekt när man spelar själv, som jag gör, förklarar hon och plockar med en blomma hon hittat på det gröna ruingolvet.
Vad driver dig?
- Jag har fan ingen aning, skrattar hon. Men jag vet att drivkraften är stark. Och när jag väl sitter och skriver och spelar så är jag fokuserad på det jag gör.
- Men nu är jag ju ute på turné hela sommaren och eftersom det är svårt att ta med sig ett piano så blir det inget skrivande.
När hittade du din stil och din egen röst?
- Den kultiverades fram under en lång tid. På det här sättet har jag låtit i ungefär två år nu. Men man utvecklas ju hela tiden. Blir säkrare i sig själv och i det man gör. Så hur jag låter om ett par år har jag ingen aning om.
- Jag kanske är helt tyst, skrattar hon.
Hemska tanke.