En sällsynt rolig demokratilektion

Det är 1973 i Italien och ekonomisk kris för dem som tvingas arbeta ihop pengarna till sin försörjning, el, gas, hyra och framför allt maten. Galopperande inflation råder i en av Europas industrinationer och där precis som i så många andra länder inom den europeiska gemenskapen flyttas jobben dit arbetskraften är billigast, samtidigt som fabrikörerna hotar att ersätta arbetarna med robotar.
En klassisk överproduktionskris där fabrikernas hyllor är överfulla av varor har gjort strejkvapnet värdelöst. Fabriksarbetarna Giovanni och Luigi ser sina villkor försämras och deras fruar Antonia och Margherita som sköter betalningen av hyran, elektriciteten, gasen och maten ligger flera månader efter med hyran.
En dag bestämmer sig Antonia och de andra kvinnorna i mataffären för att betala utifrån sina inkomster, eller i vissa fall inte alls. Hon försöker hålla skenet uppe för sin man Giovanni vars moral handlar om absolut hederlighet in till döden. Han ser kvinnornas kamp som en provokation mot hela arbetarklassen där infiltratörer agerar för att gynna kapitalet.
Inledningsvis vet han inte om att även hans hållning kommer att prövas hårt under denna natt i mötet med ordningsmakten och militären och i samtalen med sin vän Luigi. Våra fyra vänner på scenen vecklar in sig i små och mindre lögner som får stora konsekvenser, historien accelererar och blir allt mer dråplig och till slut ställs moralen på sin spets.

*
Premiärkvällen blev en enda stor hyllning till nobelpristagaren Dario Fo, som av en händelse passade på att fylla 80 år just denna helg. Han är säkerligen den utländske dramatiker som haft störst inflytande på svenska scener under de senaste tre decennierna eftersom han i sina pjäser blandar humor med politik och civil olydnad med lik i garderoberna.
"Vi betalar inte, vi betalar inte!", som hade svensk premiär 1977 på Pistolteatern i Stockholm där Länsteaterns regissör Judith Hollander redan då hade ett finger med i spelet, är en av hans mest spelade både i Italien och Sverige och räknas som ett av hans absoluta mästerverk, pjäsen är ju i dag lika aktuell som när den skrevs.
Visserligen är det inte lika vanligt att dagens kvinnor handgripligt protesterar mot matpriserna, idag är det miljörörelsen och antiglobaliseringsrörelser som protesterar över livsmedelsindustrin som med sin monopolsituation skaffat sig absolut makt över maten med hormoner och andra tillsatser och naturligtvis det pris de betalar till bönderna för råvarorna.
Samtidigt som Länsteatern på Gotland firar sin premiär av pjäsen och författaren går den också upp på Stockholms Stadsteaters scen i Skärholmen.

*
I pjäsen som ytterst handlar om politisk medvetenhet och moral, oavsett om det gäller synen på religionen och p-piller eller kapitalets prissättning på mat och varor, firar Lena Bogegård triumfer i rollen som Antonia. Hon drar på scenen upp ett högt tempo som håller hela vägen till finalen, väl understödd av Agneta Wallin som väninnan Margherita. De båda visar att det här är kvinnornas pjäs, både till kropp, handling och scenisk närvaro. Det bästa som hänt på Länsteatern på mycket länge.
När Antonia övertygar sina medspelare om sjukvårdens innovationer, där numera gynekologiska transplantationer är ett sätt att rädda ett foster till livet i livmodern hos en annan kvinna, är hon helt trovärdig - till och med inför sig själv. Att Agneta Wallins mycket komiskt och aningslöst framställda Margherita köper Antonias resonemang är givet.
Även Lennart Bäck i rollen som Giovanni kommer loss efter pausen, när han slutar att bara vara en moralens väktare och får sina egna hemligheter att dölja och ett nytt handlande att beveka. Tillsammans med Stefan Norrthons Luigi finns här en kvartett skådespelare som under Judith Hollanders konsekventa regi skapat en länsteaterproduktion som länge kommer att bli ihågkommen för sin kvalitet, raka humor och fräschhet.
Farsens möjligheter är enorma och ett av inslagen är den politiska markeringen teatern gör om sina egna möjligheter och sin egen ekonomiska situation. Ett snyggt grepp då Mats Sundbergs polis, karabinjär, begravningsentreprenör och farfar har vissa likheter rent fysiskt.
Camilla Eds 70-talistiska scenografi och kostymer skapar en exakt närhet och blir en ytterligare dimension och igenkänningsfaktor för de som var med när det hela utspelades...