Han bokdebuterade som 17-åring som Sveriges mest lovande poet. Som 27-åring filmdebuterade han med succén Fucking Åmål, och var plötsligt Sveriges mest lovande filmregissör. Och det är som regissör Lukas Moodysson är mest känd, med kritikerrosade filmer som Lilja 4-ever, Tillsammans och Mammut bakom sig.
Men samtidigt har hela tiden Lukas Moodysson arbetat på sitt författarskap. Härom året kom diktsamlingen Apo kryp hos, experimentella dikter som är lika svårtillgängliga som titeln anger, och nu är det dags för den betydligt mer publiktillvända romanen Döden & C:o.
Fast publiktillvänt är kanske fel ord - det blir aldrig insmickrande och trivsamt när man läser en av landets mest svartsynta författare.
Mitt i all chick- och ladlitt som översvämmar marknaden är det faktiskt ganska befriande att slå sig ner med en sann misantrop.
I Döden & C:o (titeln är hämtad från Sylvia Plath) handlar det mest om... döden.
Huvudpersonens namn är Lucas - alltså en bokstav från författarens eget förnamn, något som hintar om att det här rör sig om en roman med starkt självbiografiska inslag. Och den som liksom jag följt Lukas Moodyssons karriär med intresse känner igen mycket. Här finns det fokus på samhällets och människans skuggsidor som går som en röd tråd genom Moodyssons filmer och böcker.
Huvudpersonens pappa har dött, och Lucas sitter nu och försöker förstå sig på pappan i efterhand - vem var han, varför lämnade han familjen och klippte av all kontakt med sonen?
Mycket av romanen utspelar sig inne i huvudet på Lucas, som för en dialog med sin döde far, och med alla möjliga andra personer som han intresserar sig för. Det är högt och lågt, från nämnda Sylvia Plath till ryska fotomodeller.
Parallellt med brottandet med den döde fadern försöker Lucas skriva en bok (kanske handlar det om just den här romanen) men kör fast och bestämmer sig för att resa iväg för att få inspiration.
För arvet från fadern köper han en resa till det allra mest skitiga och värdighetsbefriade, en ö i Sydostasien känt för sin prositutionsturism. Men han vågar sig inte fram till varken sexköpare eller prostituerade för att få höra deras respektive sida av saken. I ett anfall av i-landsångest ger han bort nästan alla pengar han har till en tiggare på gatan.
Han är mer bekväm med att sitta på hotellrummet och googla på döda artister som Marilyn Monroe och Kurt Cobain. Och även den bekvämligheten ger honom ångest.
Det är ingen lättsam roman, och det väntar sig nog ingen av Lukas Moodysson. Men han är fruktansvärt träffsäker i sina iakttagelser av vit medelklassångest och det västerländska utnyttjandet av den fattiga världen.
Den som såg och gillade Lilja 4-ever och Mammut kommer att gilla den här romanen. Mycket mörkare än så här blir det inte i ny svensk litteratur - och inte mycket bättre heller.