En skedmatad sjuttiotalist

Nicke är en relativt ung man, gift med sin drömkvinna och far till två små barn. Plötsligt krossas hela hans tillvaro. För hustrun sparkar inte bara ut honom, hon förstör också hans älskade leksakssamling - hans liv och passion. Det är fruktansvärt.
Vad har han gjort? Snusk-sms:en från Jenna betydde ingenting, hon betydde ingenting. De hade haft sex, men...

*
Nicke i Pernilla Glasers "Mitt rätta jag" är en riktig lurk. Han är begåvad, men orkar aldrig ta itu med sitt jobb som grafisk designer. Han leker och häller i sig öl, lånar sig fram och orkar aldrig engagera sig i hur andra har det. Han tar kärleken för given, utan att ge någonting själv. Och en del är ju, som sagt, bara sex.
Kvinnorna i boken (och för all del en del av männen) har blivit vuxna och tar ansvar för jobb och familj, lägenhet och relationer. Bara Nicke förblir ett stort barn, missförstådd och hela tiden taskigt behandlad.
Historien om hans vecka i misär sedan han blivit utsparkad från radhuset är rappt berättad. Det är rätt tydligt att Pernilla Glaser inte bara är författare utan också regissör, när hon effektivt och dramatiskt målar upp svåra scener ur stackars Nickes liv; som när han och systern tvingas träffa sin utlandslevande fader på det flotta världshuset och Nickes bidrag till den spända tillställningen är en kraftfull berusning. Eller klippet från målarverkstaden, där Nicke försöker tvinga sin mycket motsträvige treårige son att pressa fram fler teckningar, som han själv kan sälja som anti-art.

*
Om det nu finns en skedmatad sjuttiotalsgeneration bör Nicke vara perfekt i rollen som den som vant sig vid att få och få. Slapp, självcentrerad och trött, så oändligt trött att han till sist nästan dör. Men ändå funderar jag lite över varför Pernilla Glaser (född 1972) gjorde honom så - frånstötande.
På akuten, dit Nicke körts med panikångest, träffar han den snälle glasmästaren som hjälpte honom att ersätta ett fönster i radhuset, sedan han slagit sig in. Nicke som ju varit med om en svår grej vill gärna ha lite sympati från medelåldringen, men han får ett rasande utbrott:
"Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå år ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka.
Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet. Min son är precis likadan"
Det är ju en rätt hård dom över sjuttiotalisterna.