En skön stillsam grundton

EN DEL BRA filmer är som en lyckad utekväll; man har kul så länge det pågår men efteråt är det inte helt lätt att förklara varför eller vad som egentligen hände.
Jag minns att jag skrattade mig igenom stora delar av "Kung fu panda" och att leendet satt kvar klart längre än "Madagaskar"-leendet. Jag minns den svajande känslan av att vara osäker på om detta var en hyllning till eller en parodi på martial arts-genren; jag menar, vad ska man tycka om ett mytomspunnet svärd som är så skarpt att man skär sig bara av att titta på det? Jag minns känslan av att ha sett enormt smarta scener - som när lärjungen och mästaren slåss om en dumpling med ett ätpinnar som vapen - blandas med kinesiska scenerier som inte står "Crouching tiger" alltför långt efter.
Och allt detta i en animerad Dreamworksfilm om en panda som vill lära sig kung fu.
Dreamworks är fortfarande långt efter sina konkurrenter hos Disney/Pixar. Men jag unnar ändå den här filmen all framgång; den har en skön, stillsam grundton och den har en hög skratt-per-minut-faktor.
Den engelska originalversionen har Jack Black, Dustin Hoffman, Angelina Jolie och Lucy Liu som är den bästa röstbesättningen hittills i en animerad film.