En spännande och rolig men mycket sorglig bok
Han befinner sig på Pearl Village Hotel där id-kommissionen och de svenska myndigheterna har sitt högkvarter och i ett hörn hittar han några svenska präster och psykologer som parkerat sig.
- Jag håller på att gå sönder, jag måste ha någon att snacka med!
- Absolut, säger en kvinnlig psykolog, vi sätter oss här.
De pratar en kvart, eller mindre, sedan börjar psykologen gråta.
Han ser på henne, det är helt kört!
Micke och Bobbo plockar upp honom för att köra till hotellrummet där kvarlevorna efter hustru Ulrika förvaras i en vit urna och sonen Charlies i en handduk i väntan på att en urna kommer från Sverige.
Plötsligt slår det honom, tänk om hotellstäderskan städat bort handduken?
De hinner bygga upp ett helt scenario under bilfärden, var de skall leta, var kan handdukens innehåll hamnat, vilken av soptunnorna som är troligast, vilken tvättmaskin städerskan använder?
Väl framme rusar de upp på rummet, det tar flera sekunder innan Pigge konstaterar läget...
*
"Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" av Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg är stundtals en spännande, roligt och samtidigt mycket sorglig bok. Den är också ett svidande dokument om svenska myndigheters handfallenhet och därför är den också en angelägen bok.
Det är naturligtvis en partsinlaga och inget bevis för myndigheternas oförmåga, men det finns en mänsklighet i texten som är gripande. En bok som överträffar alla förväntningar och som faktiskt manar till sträckläsning.
Från det inledande kapitlet som hämtar näring från 1990 när Pigge för första gången kan visa upp Gotland för sin nya flickvän Ulrika som vid åsynen av Villa Villekulla utbrister: "Herregud! Jag har träffat en Bert!".
Till slutorden, daterade den 26 september 2005, nio månader efter katastrofen, "jag vill inte tala om sorg, jag talar hellre om saknad, om längtan", ord och känslor som skall följa Pigge Werkelin genom resten av hans liv.
I boken återkommer han ständigt om relationen till sina söner, barnen, en oåterkalleligt förhållande som varar livet ut. Och om relationen till en älskad hustru, där det alltid finns en viss risk att förhållandet tar slut, om den omedvetna kalkylen att hon till slut lämnar förhållandet och att allt är slut.
Han skriver också mycket om den trappa han har att gå uppför. Från början ter sig trappan oövervinnerlig, men för varje steg man tar så närmar man sig toppen bit för bit, ett trappsteg i sänder.
Det är den positiva analysen av den stora katastrofen som ändå till slut blir bokens styrka och som naturligtvis kan vägleda andra som hamnat i liknande situationer.
*
Författaren Lena Katarina Swanberg började en gång sitt skrivande som reporter, bland annat på tidningen Expressen. Kanske är det därför som språket i boken inte blir hennes eget, att hon lyckas så bra med uppgiften att låta Pigges egna ord komma till tals, att just hans tankar blir så levande.
Inte minst i de delar där kritiken mot de svenska myndigheterna är som starkast och sätts i direkt kontrast mot de officiella kommentarerna och dokumenten.
En del av bokens intäkter kommer att gå till den norska stiftelsen Ragnar´s Care Foundation som sedan förmedlar pengarna till båtbyggande i Khao Lak. En båt kostar cirka 25 000 kronor men kommer att ge försörjning till mellan tre och sju fiskare, vilket innebär försörjning för lika många familjer, ett sätt att stödja de thailändska familjer som blev utblottade av tsunamin.
Stiftelsen startades av Anders och Lise Eriksson till minne av sin tvåårige son Ragnar som drunknade i flodvågen. Anders är den norske man som Pigge räddade livet på genom att dra upp honom i trädet där han själv hittat sin räddning.
Så jobbar vi med nyheter