En svensk arbetarpräst som chockades av fattigdomen i Visby

Arbetarprästerna i Latinamerika lät mycket tala om sig för ett antal år sedan. Men i Sverige? Ändå - vi hade en sådan vid namn Henrik Fredrik Spak. Det var för hundra år sedan och mannen är numer helt bortglömd.
Hans Falk gör nu ett behjärtansvärt försök att rädda en så otidsenlig figur ur glömskan. Han har skrivit en doktorsavhandling om pastor Spak och vill väl få en större läsekrets genom en roman.
Spak - den fanatiske nykteristen - sitter och super och röker och minns genom att systematiskt bränna upp alla sina skrifter och brev. Han har, tycker han, nått vägs ände och ska strax ta livet av sig. Det låter inte kul och det är väl inte menat så heller.

*
Spak kom från ett välaktat ämbetsmannahem och var från början synnerligen konservativ. Strax innan sekelskiftet förordnades han till fattighuspräst - i Visby av alla ställen. Den extrema fattigdom han mötte blev en chock.
Först tog han till dundrade straffpredikningar mot de stackars "fattighjonen". En väldig predikant och talare var han redan då.
Som präst i Enköpingstrakten konfronterades han med statarnas slaveri. Han blir socialdemokrat - en farlig sak på den tiden. "Emedan jag försökte vara kristen, nödgades jag mot min vilja att bli demokrat" skrev han.
Ärkebiskop och godsägare blev galna. När Spak försvarade 1909 års storstrejk fick han sparken. Han och den arma familjen skulle nu leva av jordbruk men Spak bara reste landet runt och agiterade.
Spak var först med att ta upp den till synes hopplösa lantarbetarfrågan. Han skrev en väldokumenterad bok om eländet. Han blev statarnas specielle agitator och försökte också organisera dem - det svåraste av allt. Hur våga trotsa patronen?

*
Han försökte driva frågan inom partiet vilket inte var det lättaste. Branting ville skynda långsamt för att kunna gå ihop med liberalerna. Spak ville handling nu utan tanke på konsekvenserna. Han anslöt sig till Zäta Höglunds halvrevolutionära ungdomsförbund.
Och så fortsatte det. När Branting till slut uteslöt hela ungdomsförbundet 1917 följde Spak med, först till vänstersocialisterna, sedan till kommunisterna. Där härdade han ut några år trots Lenins krav på absolut lydnad eller "de 21 teserna" som det hette med ett finare namn.
Hur skulle de som inte velat lyda Branting kunna lyda Lenin? Spak som bara kunde följa sin inre röst var i alla händelser omöjlig i sammanhanget.
Nu nådens år 1926 var han utfattig och utbränd. Hustru och son ville inte veta av honom. Han ser sitt liv och verk förfelat och tar principfast som alltid livet av sig.

*
Bilden av våra revolutionsyra socialister blir således mycket mörk. Vill författaren verkligen ha den så? Eller blir det bara så? Det har sina risker att skriva historia utifrån ett antaget stämningsläge inför ett självmord.
En fråga till: hänger den läsare som inte är specialist på arbetarrörelsens historia med i svängarna?