En "svensk" tiger
Språket är liksom i den första, ska vi säja nyskapande, men på ett helt annat vis. I "Ett öga rött" får vi följa en ynglings förvirring och utveckling i ett land han både tillhör och inte. Språket där var den unge pojkens: "jag svor jag kommer för alltid stå tvärtemot svennefieringen. Aldrig jag kommer äta sur strömming med sillnubbe på Skansen eller dansa smågrodor i träskor runt töntigaste midsommarstång."
*
I "Montecore.." tar Jonas Hassen Khemiri ett bredare grepp. Upprinnelsen till berättelsen är ett brev med ett förslag från en man som påstår sig vara författarens faders vän Kadir.
"Låt oss kollidera våra kloka huvuden i ambitionen att kreera en biografi värdig din prominente far!" Korrespondensen sker via e-mail och de utbyter egna och gemensamma minnen av fadern. Hans barndom i Tunisien, förälskelsen till den svenska Pernilla Bergman som för honom till det lilla kalla landet i norr, sönernas födslar och hans kamp för fotografikonsten i ett Sverige som inte vill acceptera den utländska fotografens bilder av landet. (Pappan försöker vinna priset för "Sverigebilden" med motiv som glömda vantar upphängda på trätrappsräcken. "Vad kan vara mer svenskt än det?" Och vattenpass. "Bubblan måste vara exakt i mitten, allt i Sverige måste vara precis lagom. Vad kan vara mer svenskt än det?" Men sådan är inte den svenska självbilden och vinnarna blir istället foton med nakna barn med blomkransar och säckhoppning.)
Vartefter episoderna samlas på hög glider Jonas och Kadirs minnen allt längre ifrån varandra. De har olika syn på vad det egentligen är som skett, men också på vad av det passerade som var viktigt.
Kadir vidhåller sin bild av fadern som en stor man, en kosmopolit; "En symbol för den globalt moderna mötesplats där öst korsar väst, där Jesus korsar Muhammed, där försoningen blir en rendezvous i symbolisk manlig form, lite som rasernas och musikens Lionel Richie".
Jonas Hassen Khemiri har en annan betydligt mörkare och mer kritisk inställning och kallar sin far "Den evigt otrogne." Varpå Kadir invänder: "Returnera ditt ungdomliga raseri till det bankfack vi kallar självkontroll!"
Mellan skönmålningen och kritiken växer en berättelse mellan raderna fram och det blir klart att författaren vill beskriva tendenser snarare än en enskild individs väg framåt.
Visserligen är det fadern Abbas och han själv som är bokens huvudpersoner men deras identiteter och handlande bottnar hela tiden i vad som händer runt omkring dem.
*
Så kommer berättelsen också att handla inte bara om pappans förtjänster eller tillkortakommanden, utan om svenskt åtti och nittital. Om hur det är att komma till ett land där tolerans och mångfald är honnörsbegrepp men där främlingsfientlighet och rasism hör till vardagen.
Om språkets betydelse, möjligheter och begränsningar. Framför allt handlar det om hur ont det kan göra både att försöka passa in och att vilja vara annorlunda. Ingen människa är en ö och Jonas Hassan Khemiri är närmast ursinnig när han anklagar Sverige för vad det gjort mot hans pappa, men också vad pappan gjort mot honom och familjen.
Passager som affären med den falska doktorn Reefat El Sayed passerar och det är både komiskt och oroande att påminnas om hur El Sayed under sina glansdagar blev vald till årets svensk för att då bedrägeriet blev ett faktum åter bli omskriven som "invandraren". Det är en stundtals hjärtskärande berättelse, men boken är samtidigt otroligt energigivande.
Det är en arg bok. En rolig bok. En snabb bok och en tänkvärd bok. En inspirerande berättelse som öser på från början och sen ökar farten.
Så jobbar vi med nyheter