En underhållande bok om mångsysslaren Gustaf Eisen
Fredrik Sjöberg är kulturskribent, biolog, expert på blomflugor och författare av ett flertal uppmärksammade böcker.Hans nya bok "Russinkungen" är den fristående avslutningen på en trilogi som började med "Flugfällan" (2004) och "Flyktkonsten" (2006).
Foto:
Gustaf Eisen kom att tillbringa några skolår i Visby. Han kom så småningom till Uppsala, där han var kamrat med Anton Stuxberg, god vän sen Visbytiden, och August Strindberg. Han blev expert på daggmaskar, hamnade av en slump i Kalifornien och blev kvar där som forskare.
Eisen förlorade alla sina forskningsresultat, utom en lite samling daggmaskar, i en brand efter jordbävningen i San Fransisco. Han odlade russin och kom på äldre dagar att intressera sig för glaspärlearkeologi, ockultism och The Holy Grail. Han var en verklig mångsysslare och entusiast till sin död vid 93 års ålder.
De lyckliga Visbyåren
Nu till Gotlands-anknytningen, som Fredrik Sjöberg berättar om i boken och som Gustaf Eisen själv berättade mer utförligt om i den svensk-amerikanska tidningen Svea, återgiven i Gotlänningen1964.
Gustaf Eisen var sjuklig som barn och föräldrarna beslutade därför att skicka den 11-årige Gustaf till det hälsosamma Visby 1858. Gustaf Eisen har beskrivit Visbyåren som den lyckligaste delen av sin barndom.
Här frestas jag att göra en personlig avvikelse. Min egen farmors far, Gunnar Säve, skickades av sin far till Visby för att uppfostras av sin farbror Per Arvid Säve cirka tio år före Eisen. Gunnars far, Gustaf Wilhelm, var köpman i Åbo och han tyckte inte att köpmannamiljön i Åbo var lämplig för en ung pojke - skola och omgivning i Visby skulle ge honom en bättre andlig fostran. Även Gunnar Säve omtalade alltid Visbyåren och speciellt farbrodern P A Säve med värme.
Gustaf Eisen skriver i sina minnen "Till trots för goda löften blev min första termin som "sork" den värsta i mitt liv". Det är kylan i huset och den hemska maten som är orsaken. Efter den första terminen kommer hans tant Holm och allt blir bättre.
Fredrik Sjöberg skriver att Gustaf Eisen nämner fem lärare vid namn. Gustaf Lindström, fysikern och naturforskaren som tog honom med på exkursioner runt ön, Oscar Westöö, lärare i botanik och älskad av sina elever, Carl Johan Bergman i filosofi och historia, och Per Arvid Säve - kanske den viktigaste av dem alla genom sina breda intressen och sin entusiasm.
Den femte är doktor Kahl. Den sistnämnde, berättar Gustaf Eisen själv, chockade pojkarna genom att efter en privatlektion i latin erbjuda ett glas punsch som de dock avböjde.
Äventyrlig resa
Men Gustaf Eisen nämner faktiskt ytterligare tre lärare i sina egna minnen, dock inte med samma värme. Han berättar om den aga som förekom med "färlan". "Men Rosman i engelska, Lange i latinet och den store prästmannen Lemke skötte nog om att "färlan" icke hamnade i glömskåpet. Dessa tre herrar, som vid minsta tillfälle gåvo sitt obehärskade temperament till känna, skänktes som gengäld vårt bittra hat".
Gustaf Eisens närmaste vänner i Visby var Anton Stuxberg och Willy Wöhler. Tillsammans med Anton Stuxberg gjorde han senare, under studietiden i Uppsala, en expedition till Gotska Sandön och deras inventering "Bidrag till kännedom om Gotska Sandön" publicerades i Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar 1868.
Men Fredrik Sjöbergs bok handlar om så mycket mer än Gotland.
En av Fredrik Sjöbergs styrkor är att inte berätta för mycket - och därigenom väcka vår egen nyfikenhet och lust att ta reda på mer. Därför ska jag bara nämna att när Fredrik Sjöberg hittar sitt eget hus på Strindbergs Runmarö, visar det sig att ägaren är en senare mycket känd gotlänning.
Men mer om den historien kan ni själva läsa i boken "Russinkungen". Då får ni också chansen att njuta av alla de andra historierna om pojkars samlingsiver, besjälade naturforskare och mycket annat!
Russinkungen
av Fredrik Sjöberg
Nya Doxa 2009
av Fredrik Sjöberg
Nya Doxa 2009
Så jobbar vi med nyheter