En utställning som tar ställning mot dödsstraff
Som en försmak av en mycket större satsning på Gotlands Museum, där hela Fornsalen från och med advent och hela nästa år ska uppmärksamma kvinnans ställning i historien, visas nu en utställning om dödsstraffets historia på Gotland.
Arkeologen Per Widerström visar den gotlandskarta där varje avrättningsplats markerats med en galge. Totalt känner man till 17 platser som under olika tidsepoker varit i bruk.
Foto: Petra Jonsson
Samtidigt passar utställarna på att visa ett bildspel producerat av Amnesty som på ett grymt och mycket realistiskt sätt visar att dödsstraffet ännu är en realitet i stora delar av världen.
Utställningen "Döden på galgbacken" tar avstamp på Galgberget där arkeolog Per Widerström gjort en arkeologisk undersökning av de gravar som finns inom galgområdet, för att sedan göra en utflykt till 16 andra gotländska avrättningsplatser som existerat genom historien.
Utställningen redovisar de fynd som arkeologerna hittat, men också en del av de historiska dokument som finns om de avrättade där drygt 120 personer är kända. En rekonstruktion av galgen på Galgberget visar också de gravar som grävts ut inom murarna till galgen.
Utställningen har inte varit planerad under någon längre tid och utgrävningen vid galgen på Galgberget påbörjats också av tillfälligheter genom att personer lämnade in fynd av människoben de hittat på platsen.
Med utgångspunkt från Galgberget som ännu i dag uppvisar resterna av den enda medeltida galgen i Europa tar nu Fornsalen upp frågan om rättssynen under historien.
Bara två olika brott
I Gutalagen existerar dödsstraffet bara för två olika brott. Dels tredje resan stöld och dels våldtäckt av gift kvinna. I det senare fallet utfördes inte avrättning offentligt på galgbacken utan av den man som kvinnan var gift med.
Dödsstraffet var således inte speciellt vanligt i äldre tider, det var först under senmedeltiden och framåt till slutet av 1800-talet som de flesta avrättades. Galgberget som kunde beskådas från Visby skulle verka avskräckande på menigheten och uppvisa att det fanns ett rättssystem som byggde på "Tio Guds bud".
Av de drygt 120 på utställningen namngivna som avrättas sedan 1700-talet är majoriteten kvinnor och de vanligaste brotten är barnamord och häxeri. Kvinnorna fick skulden för både pest och förgiftat vatten, samt de pigor som fick plikta med livet efter att dödat de barn som kanske bonden var far till.
Vanligaste avrättningsmetoden för kvinnor var att brännas på bål eller att kroppen brändes efter att de stenats till döds.
17 avrättningsplatser
Detta har genom historien skett på minst 17 olika platser på Gotland, från Werkegards på Fårö till Kägelbacken i Sundre. Gamla tingplatser fungerade också som avrättningsplatser och en del fynd från några av dessa platser visas på utställningen. Platserna är inte samtida och under vissa perioder kanske det bara fanns en enda avrättningsplats, på Galgberget i Visby.
Bilan från den sista avrättningen på Gotland, då Tektor avrättades på Stenkumla backe, finns med på utställningen. Avrättningsmetoden gick under åren från hängning till halshuggning, ofta i förening med rådbråkning och/eller stegling. Kvinnorna brändes eller stenades.
Den siste som avrättades i Sverige var Alfred Ander som halshöggs den 23 november 1910 på Långholmens fängelse. Då hade landet investerat i en giljotin, men den brukades bara denna enda gång. Amaltheamannen Anton Nilsson var den siste att dömas till döden 1908 men han benådades ur fängelset 1917. Dödsstraffet i Sverige för civila brottslingar avskaffades 1921.
Så är det tyvärr inte i USA eller Kina som likt en del stater i Afrika och Sydamerika fortsatt att döma till döden som lagens strängaste straff. Enda landet i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff är Vitryssland.
Utställningen öppnas den 2 maj och visas till och med 2010.
Så jobbar vi med nyheter