Den fristående uppföljaren "Jag är Daniel" kom under 2011 och handlar om den tid han var på flykt i Thailand. En tillvaro långt från glamour, sandstränder och kulörta drinkar.
Istället beskriver han hur han fick kämpa för att få mat för dagen när pengarna tog slut och hur han med hjälp av en kvinna överlevde den första tiden i Bangkok och kunde bygga upp en mindre rörelse som de levde på.
Hur han senare träffade en annan kvinna med en son som blev hans nya familj.
Men tanken på sonen därhemma och all den tid han förlorat med honom var drivkraften för att komma hem igen. Diverse uppgörelser med kriminella gäng kryddar historien en del.
Om våld och skam
Boken är väl skriven och har ett bra driv, men jag stör mig på dessa ständiga tidsförflyttningar. I ett kapitel sitter han på flygplanet till Thailand för att i nästa hamna mitt i en uppgörelse på Bangkoks gator.
Dessa tidsförflyttningar gör det svårt att hänga med i handlingen och jag fick bläddra tillbaka flera gånger för att räta ut frågetecken.
Författaren skriver i boken att han har påverkats av Jens Lapidus, som också skrivit om den undre världen, och det märks. Den råa verkligheten på bakgatorna beskrivs på samma sätt hos båda författarna.
En bok om våld och skam, men även en bok om kärlek och känslor, sviken vänskap och trogna vänner i en värld få av oss kan föreställa oss.