Enkelspårigt och överkomplicerat
Samtidigt som ridån går upp sitter vi i passagerarsätet på en framrusande svartgrå Aston Martin och blir beskjutna av exakt 8 693 kulor.
Foto:
Men egentligen är James Bond död. Han dog någon gång på 1990-talet och återuppväcktes i "Casino Royale". I "Quantum of solace" är han alltså fortfarande en naken lerklump, redo att formas efter filmskaparnas visioner. De har alla möjligheter att skapa en ny ikon för en ny tid. Och vad väljer de? Fel.
"Quantum"-Bond är en man med ett uppdrag. Vad uppdraget går ut på är desto mer oklart. Filmen lyckas därigenom vara både enkelspårig och överkomplicerad samtidigt; den består av en massa linjära scener där Bond reser runt i världen och dödar folk. Varför är ibland omöjligt att hålla reda på.
Bond, och intrigen, flackar så intensivt att hans spionchefer måste använda superavancerade 3D-datorer för att hålla reda på dem. Datorerna är extremt coola. Första gången. Den åttonde önskar man att de ska drabbas av 3D-virus.
Finns då ingen gnutta tröst, ingen quantum of solace i den här filmen? Jo. Daniel Craig är fortfarande bra och man önskar av hela sitt hjärta att han hade fått en lämpligare regissör än arthousefilmaren Marc Forster. Judi Dench är ännu bättre som en sorgtyngd Kung Lear-version av spionchefen M, misstänksam, sviken, övergiven.
Men en Bondfilm är beroende av sin större-än-livet-faktor, sina wowscener som gör att man minns dem långt efter att senaste Bournerullen börjat ruttna i dvd-hyllan. I "Quantum of solace" kommer den första, och enda, wowscenen efter en timme och tio minuter.
Denna den 22:a Bondfilmen innehåller ingen charm, ingen spänning, inget spektakulärt. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda skäl att se "Quantum of solace". Inte fan är det titeln.
Så jobbar vi med nyheter