I ungefÀr tio Är har den sprÄkmaterialistiska poesin varit den frÀmsta trenden i svensk lyrik. Det Àr en inriktning som bygger pÄ den amerikanska Language-skolan och som förhÄller sig skeptisk till den traditionella formen av kommunikation.
Att en författare talar uppifrÄn och ner till en lÀsare anses auktoritÀrt och odemokratiskt. Det Àr en sorts extrem sprÄklek som blir resultatet, med ofullstÀndiga och ofta obegripliga satser.
Som en motström till den hÀr riktningen har hela tiden Malmöpoeten Kristian Lundberg publicerat sina diktsamlingar, ungefÀr en om Äret, dÀr han plöjt en helt egen fÄra inom den svenska poesin.
Han debuterade 1991 med Genom september, och han har hÄllit en förbluffande konsekvent ton genom hela sitt författarskap.
Hans dikter Àr aldrig svÄrlÀsta, men stannar kvar efter lÀsningen och tar lÄng tid att smÀlta. PÄ det lilla förlaget Symposion kommer han nu med den nya boken Mörkret skulle vara som ljuset.
I min lilla vÀrld Àr det alltid en stor hÀndelse nÀr en ny bok av Kristian Lundberg ser dagens ljus, och jag blir aldrig besviken. SÄ inte heller denna gÄng. Den hÀr diktsamlingen Àr mÀsterlig.
Bilderna och metaforerna Àr de vanliga i Lundbergs lyriska universum: LÀgenheten i Malmö och den slitna arbetarstadsdelen utanför fönstret, pojken som sover i rummet bredvid, trÀdet, den frÄnvarande fadern, den gudomliga dimensionen, och de existentiella funderingarna i diktens nu som nÀstan alltid Àr tidig morgon innan solen hunnit gÄ upp.
Det Àr som sagt vÀl intrampade stigar. Och ÀndÄ Àr intrycket alltid sÄ starkt och frÀscht nÀr man lÀser hans dikter.
Kristian Lundberg har fÄtt mycket uppmÀrksamhet för den sjÀlvbiografiska romanen Yarden frÄn 2009, en förtÀtad berÀttelse om hur författaren tar ett jobb bland de lÀgst ansedda daglönarna i Malmö hamn och hur slitet och den lÄga statusen Àter sig in i hans identitet.
Yarden blev en vÀlförtjÀnst succé. Lika mÄnga borde lÀsa Kristian Lundbergs poesi.