I ungefär tio år har den språkmaterialistiska poesin varit den främsta trenden i svensk lyrik. Det är en inriktning som bygger på den amerikanska Language-skolan och som förhåller sig skeptisk till den traditionella formen av kommunikation.
Att en författare talar uppifrån och ner till en läsare anses auktoritärt och odemokratiskt. Det är en sorts extrem språklek som blir resultatet, med ofullständiga och ofta obegripliga satser.
Som en motström till den här riktningen har hela tiden Malmöpoeten Kristian Lundberg publicerat sina diktsamlingar, ungefär en om året, där han plöjt en helt egen fåra inom den svenska poesin.
Han debuterade 1991 med Genom september, och han har hållit en förbluffande konsekvent ton genom hela sitt författarskap.
Hans dikter är aldrig svårlästa, men stannar kvar efter läsningen och tar lång tid att smälta. På det lilla förlaget Symposion kommer han nu med den nya boken Mörkret skulle vara som ljuset.
I min lilla värld är det alltid en stor händelse när en ny bok av Kristian Lundberg ser dagens ljus, och jag blir aldrig besviken. Så inte heller denna gång. Den här diktsamlingen är mästerlig.
Bilderna och metaforerna är de vanliga i Lundbergs lyriska universum: Lägenheten i Malmö och den slitna arbetarstadsdelen utanför fönstret, pojken som sover i rummet bredvid, trädet, den frånvarande fadern, den gudomliga dimensionen, och de existentiella funderingarna i diktens nu som nästan alltid är tidig morgon innan solen hunnit gå upp.
Det är som sagt väl intrampade stigar. Och ändå är intrycket alltid så starkt och fräscht när man läser hans dikter.
Kristian Lundberg har fått mycket uppmärksamhet för den självbiografiska romanen Yarden från 2009, en förtätad berättelse om hur författaren tar ett jobb bland de lägst ansedda daglönarna i Malmö hamn och hur slitet och den låga statusen äter sig in i hans identitet.
Yarden blev en välförtjänst succé. Lika många borde läsa Kristian Lundbergs poesi.