Erik W. Ohlsson berättar om det gotländska änget
Det finns en förklaring:
"Trots att det var den jordbit på gården som minst bidrog till försörjningen var det den mest älskade marken". Så skriver Erik W Ohlsson om det änge som tillhör hans fädernegård i Vallstena. Citatet är hämtat ur den bok han skrivit och Ödins förlag gett ut med släpp i går. Titeln är kort och gott "Det gotländska änget".
Änget finns kvar tack vare att det finns personer som älskar det. En av de riktiga ängesälskarna är Erik W Ohlsson.
När man får Erik W:s bok i sin hand upptäcker man att det hittills har saknats en modern heltäckande skrift om det gotländska änget. Det finns ju så mycket påtagligt att berätta om denna form av kulturmark alltifrån dess innehåll av fauna och flora till dess skötsel och historia.
Det kan knappast finnas någon som är mer lämpad att skriva ängesboken än Erik W Ohlsson. Han är född och uppväxt i Vallstena, en av de ängestätaste socknarna på ön, och synen på änget i hans uppväxttid framgår av citat ovan.
Vi kan ta ett annat citat ur boken som handlar om hur änget ter sig under blomningstid och vi får ytterligare understruket att boken skrivits av rätt person:
"På sin dagliga vandring i änget hittar man då oftast någon eller några blomster som slagit ut sedan föregående dag".
Att Erik W. under 30 år var med i den gotländska Ängskommittén och därmed regelbundet har besökt de gotländska ängena och - inte minst viktigt, träffat ängenas ägare och vårdare - borgar för att han besitter kunskaper som få andra har.
Att han dessutom på ett bra sätt kan dela med sig i ord - och bild - gör att man har rätt att ha uppskruvade förväntningar på boken. Men även höga förväntningar infrias, tycker jag.
Allt är presenterat i god ordning och illustrerat med många många bilder, varav en hel del är av kategorin historiskt intressanta. Bilderna har tagits av Mathias Klintberg och Erik W:s far Arvid Ohlsson exempelvis. De fyller sin funktion, likaväl som de nästan dagsfärska.
Om vi tillåter oss att tycka att det är imponerande med 350 hektar ängesmark, måste vi ändå konstatera att i ett historiskt perspektiv så är detta nästan ingenting.
Vid 1800-talets mitt fanns cirka 30 000 hektar, det vill säga 10 procent av Gotlands yta.
Det finns en klart rationell förklaring till ängesdöden: Änget var bondens viktigaste plats för anskaffande av vinterfoder till djuren, men det slogs ut när vallodling och konstödsling intog scenen och gav mångdubbelt större skörd med mindre arbetsinsats.
Det som är glädjande i nutiden är att arealen ängsmark inte minskat sedan 1970-talet. Det finns flera samverkande faktorer men till syvende och sist berör det i högsta grad på att det finns ägare som har en känsla för traditionen.
"Dagens ängshävd är helt och hållet en ideell verksamhet vars mål och mening är att bevara något av det vackra och värdefulla i vårt landskap. Samtidigt håller vi liv i växter och djur och cirka 5 000 organismer av vilka många troligen annars skulle försvinna.
Traditionen är lång. Det får man veta i kapitlet om "Det oförtröttliga änget":
"Genom olika skötselknep kunde man få ängsmarken att generation efter generation lämna ifrån sig en tämligen konstant avkastning utan att förtröttas".
Det finns ängen som varit skötta på ungefärligen samma sätt i obruten följd under 1 000 år, ja kanske 2 000 år! Ett änge kan vara äldre än sockenkyrkan!
Erik W Ohlsson går systematiskt igenom ängets träd och buskar, blommor och gräs, ängets fåglar. Då det gäller svamparna tar han hjälp av Hjalmar Croneborg .
Till stora delar är boken tidlös. Men den är också nutidsanpassad till en del. Det handlar då om den sockenvisa förteckningen av nu hävdade ängen, där varje änge får en kortfattad beskrivning. Man kan förstås hoppas att den listan kommer att stå sig.
Några av de mer välkända och välbesökta ängena har fått en lite längre beskrivning.
Slutomdömet om boken blir att den förtjänar att läsas och ägas av alla som har någon känsla för änget, den gotländska företeelsen som inrymmer både natur och kultur i rikligt mått.
Så jobbar vi med nyheter