Ett akademiskt hjältedåd

Skulle emellertid en sådan koras för detta år så vore Anders R Johansson en mycket stark kandidat. Särskilt mot bakgrund av den svåra personliga tragedi som drabbade honom under vårvintern och som säkert golvat de flesta för lång tid framåt. Men Johansson genomförde projektet, även om där blev en period av stiltje, och det är verkligen värt vår aktning och beundran.
Hjältedådet i sig är den bok som han har åstadkommit: "Livet på Visborg slott - bakgrund och utveckling från äldsta tid, arbete och leverne bokfört från år 1600 till 1645".
Tillsammans med de tidigare utgivna "Ivar Axelsson Totts räkenskapsbok" och "Sören Norrbys räkenskapsbok" torde denna nya volym göra Visborg slott till den mest dokumenterade medeltidsborgen i landet. Man förstår, när man ser omfattningen, hur oändligt många timmars arbete som ligger bakom boken. Tidskrävande letande i dokument och mikrofilmer, läsande, avskrivande, redigerande, översättande och - inte minst - författande. Jag vet av egen erfarenhet hur det fungerar, och också hur krävande det är.

*
"Livet på Visborg slott" omfattar åren 1600-1645 och är indelad i sex delar. Den första delen behandlar Gotlands, Visbys och Visborgs historia. Johansson har här gjort ett krafttag i att ge en historisk bakgrund, vilken bär hans signum. Det är ett komplicerat ämne och alla som läser kommer inte att hålla med författaren.
För att själv nämna ett exempel där jag inte är överens med honom så är det tolkningen av namnet Visby. Johansson vill damma av tolkningen att det skulle utgå från ordet "ves/veis" (sumpmark) vilket jag tvivlar på att språkvetare går med på. Hade så varit fallet borde väl staden snarare ha hetat "Väsby", tänker jag mig. Dessutom finns ingen medeltida skrivning av namnet som skulle kunna supportera den, utan i-ljudet är tydligt redan från första början (1203). Men i stort har Johansson, menar jag, lyckats beskriva utvecklingen tämligen väl.
Del 2 är "Detaljanalyser". Där beskrivs slottets byggnadshistoria utifrån dokument, kartor och avbildningar, med roliga detaljer, som att den huvudansvarige artilleristen i kriget 1644-1645, Sven Hansson, var så åldersmärkt att han var senil, och att den lönngång som Erik av Pommern sägs ha flytt genom snarast var den "Lönnport" som gick ut till "Lönnhagen", hagen med lönnar.
Bildmaterialet här, och för övrigt i hela boken, är översvallande! Men i avsnittet beskrivs också kopplingen till det så kallade "Kalvskinnshuset", stadens borgargarde, murens beväpning, hur "trollkvinnor" orsakar 1611 års brand, trädgårdsarbetet på slottet och mycket, mycket annat.

*
Med del 3 vidtar den direkta dokumentationen, som även omfattar del 4 och 5, vilken nog företrädesvis kommer att locka fackmän, men som är den största arbetsinsatsen. Där är lönelistor, inköpslistor, "alle hande smaaplock", resor till Köpenhamn, slakteriarbete med mera, med mera.
Men även lekmannen kommer att ha behållning av detta, för det är faktiskt roligt att bläddra och läsa om vem som gjorde vad, och efter ett tag tycker man att man börjar känna en del av 1600-talets människor i kretsen runt slottet. Som till exempel glasmästaren Hans Lyneborg, som gång på gång har arbete med slottets fönster.
Sista och sjätte delen är ett appendix rörande andra orters på ön kopplingar till slottet, och då företrädesvis hamnen i Burgsvik och Roma kloster. Därtill ett omfattande register.
Avslutningsvis vill jag säga att det är helt klart, att detta kommer bli ett klassiskt verk i Gotlandicalitteraturen, även om en och annan missuppfattning föreligger i detsamma. Som till exempel att köpen av "afflede" hos Ivar Axelsson skulle vara avlatshandel, när det i själva verket handlar om oblatinköp.
Men det förtar inte intrycket av att boken är ett enastående arbete. Det enda man kan beklaga är att författaren, trots nämnda personliga tragedi, bestämde sig för att hålla tidsplanen. För det är klart, att arbetet hade behövt ytterligare en korrekturgenomläsning. Som det nu är finns här och där i något för hög grad småfel, vilka dock inte inverkar något särskilt på sammanhangen, men som kan vara störande.
Höjdpunkten är dock när Johansson i en enda mening får det till att det är Timur Lenk som är orsaken till boken. Något som också illustrerar den "glimten i ögat"-känsla som lyser igenom och förhöjer texten.