Ett bisarrt förspel till stundande olyckor

När kung Gustav IV Adolf i juli 1807 fick underrättelsen om att hans ryske bundsförvant kejsar Alexander i Tilsit slutit fred med hans fiende kejsar Napoleon, blev han med rätta mycket upprörd. Såsom nästan enväldig kung stod han inför att fatta en serie viktiga beslut. Bland dem fanns ett som upptog hans tankar på ett särskilt sätt: nämligen det avseende den S:t Andreasorden, som han mottagit av kejsarinnan Katarina, Alexanders farmor. Den ville han lämna tillbaka, eftersom Alexander vid en ordensutväxling efter Tilsitfreden överlämnat just en S:t Andreasorden till Napoleon.
Detta kunde Gustav Adolf lika litet tåla som att Preussens kung överlämnat sin Svarta Örn-orden till Napoleon i samband med dennes tronbestigning 1804. Mot den hänsynslöse uppkomlingen Napoleon hade Gustav Adolf fattat den största ovilja. De ordnar som denne fick, ville han absolut inte bära, alltså återsände han sin Svarta Örn-orden till Preussens kung. Det var förolämpande och oskickligt men fick inte direkt några farliga följder. Det blev i stället Napoleon som 1806 besegrade Preussen i grund utan att Gustav Adolf kunde göra något åt det.

Att behandla kejsar Alexander på ett liknande sätt var betydligt farligare, vilket Gustav Adolfs rådgivare förstod mycket bättre än han. De lyckades dock inte få honom på andra tankar. När Gustav Adolf befann sig i Helsingborg (sedan han måst utrymma Svenska Pommern) kom den ryske ambassadören Alopaeus på avskedsaudiens den 17 november. Då passade kungen på att be denna ta med hans S:t Andreasorden till kejsar Alexander. Alopaeus vägrade förstås. I stället fick kungen sända i väg en kurir till S:t Petersburg samma dag. Hans kabinettssekreterare af Wetterstedt beskrev denna händelse i ett brev till kanslipresidenten v Ehrenheim i Stockholm. Han förklarade i detta att kungens beslut icke var förestavat av personlig ovilja utan var ett uttryck för samma förbittring mot Napoleon, som föranlett honom att återsända den preussiska orden. Kungens egendomliga karaktär, utmärkt av ständig fordran på pedantisk, regelrätt konsekvens, utgjorde förklaring nog. Från kungens synpunkt skulle det ju vara i hög grad orätt och orättvist handlat mot kungen av Preussen, om han haft mindre "konsideration" för honom än för Alexander. Därför måste återlämnandet ske!

Den 27 november anlände kuriren till den svenska ambassadören i S:t Petersburg v Stedingk. Denne var en mycket skicklig diplomat och väl ansedd vid det ryska hovet. Han våndades över det pinsamma uppdraget att återlämna denna orden och försökte mildra stöten hos den ryske utrikesministern Romantsov genom att förklara att händelsen inte hade något samband med Rysslands krigsförklaring mot Storbritannien den 8 november (därtill tvingat av Napoleon). Den underrättelsen hade inte nått Helsingborg förrän den 19 november. Kurirposten mellan Skåne och S:t Petersburg tog ju ca 10 dagar i anspråk.
Romantsov frågade v Stedingk om någon modifikation kunde förväntas. Med kännedom om kung Gustav Adolfs tänkesätt var dock sådant inte att påräkna, tvingades v Stedingk att svara. Romantsov lät då ärendet vänta så länge att kejsaren hann återsända sin svenska Serafimerorden till Gustav Adolf den 29 november, innan det formella återlämnandet av S:t Andreasorden skedde.
Av Romantsov fick v Stedingk intrycket att kejsaren tagit saken lugnt, men när han sedan träffade kejsaren fick han klart för sig att så alls inte var fallet. Det rapporterade han till Gustav Adolf den 8 december. "Man måste vara förberedd på allt", skrev han.
Kungen hade dessutom fortgående fått alarmerande rapporter från v Stedingk om stora ryska truppsammandragningar mot finska gränsen. Ryssarna påstod att de avsåg försvar mot en hotande brittisk landstigning (finska sydkusten halvvägs till Helsingfors tillhörde då "ryska" Finland), men de ingick i den hemliga plan som Alexander uppgjort med Napoleon. Det förstod v Stedingk.
Kungen blev mycket upprörd även av kejsarens dåliga lynne efter ordensåterlämnandet. Han förstärktes då i sin avsikt att sluta förbund med Storbritannien mot Ryssland. Hans beskickning i London var redan i färd med en sådan förhandling - främst avseende pengar, s k subsidier.

Den 9 december anträdde kungen hemfärden från Helsingborg. När han kom till Halmstad dagen därpå, möttes han av kuriren från S:t Petersburg, som medförde den återlämnade Serafimerorden.
Efter att ha passerat Strömsholm och Stockholm stannade Gustav Adolf på Gripsholm den 28 december.
Tre dagar senare, på nyårsafton, nåddes han av ett positivt besked från premiärminister lord Canning. 100 tusen pund skulle omedelbart avsändas från London till Göteborg och ytterligare drygt en miljon skulle komma under 1808. Britterna litade på Gustav Adolf. De förstod sig visserligen inte på hans stelbenthet, men att han envist skulle stå kvar som Napoleons fiende var de säkra på.
De märkliga ordensaffärerna hade föga inflytande på de stora händelserna men påverkade de svenska diplomaternas arbete. De hade nog kunnat uppnå uppgörelser, som mildrat de stora olyckor som väntade 1808/09, om de haft en klokare herre. Oppositionen i det brittiska underhuset hade förresten menat, att det vore bäst om Gustav Adolf slöt fred med Napoleon även om han då tvingats att förklara Storbritannien krig.
Därtill tvingades Sverige 1810 och med britterna väl införstådda.
Då uppsattes Gotlands Nationalbeväring.