Romanen "Spill - en damroman" tar sin början i en brevväxling mellan en författare kallad Sigrid Combüchen och en äldre dam, Hedwig, bosatt utomlands. Det handlar om ett hus i Lund där Hedwig växte upp och som författaren nu bor granne med.
Den så kallade damromanen (vad är det?) beskriver i olika former Hedwigs första tjugo år, under mellankrigstiden. Ett liv som hon själv vägrar kalla förspillt, men kanske är det just det som författaren vill ha sagt?
Flickan som hade förutsättningarna och modet till ett spännande liv, men som slarvade bort det? Eller som konventionen tvingade in i det vanliga mönstret?
Ljuvligt språk
Läst så blir det ännu en berättelse om kvinnors vanmakt, ända in i vår tid. Och sådana historier är vi vana vid. Med en suck lägger vi ifrån oss den. Vi har läst den förut.
Men det som skiljer den här berättelsen från många andra är språket den beskrivs med. Ett ljuvlig, vackert och precist språk. Combüchen kan använda flera sidor för att beskriva ett sinnestillstånd, en middag, tillskärning av ett plagg eller ett barns försök att lära sig simma.
Hon söker det exakta uttrycket, ända tills hon finner det. Hon fladdrar mellan tider och personer, ständigt på jakt efter perfektion.
Dömd från början
Och det kanske är så man ska läsa hennes roman, som ett fantastiskt språkuttryck. Då är den verkligen rekommendabel.
Men som en beskrivning av ett svenskt kvinnoliv är den alls inte unik. Jag saknar engagemanget i Hedwigs försök att skapa sig ett självständigt liv. Hon verkar dömd från början. Och om inte ens hennes skapare tror på henne, hur ska hon då själv kunna göra det?