Ett fantasyepos som lär bli en av årets starkaste filmer

"PANS LABYRINT" är "Harry Potter" för vuxna, en skräcksaga med scener direkt inklippta från en mardröm, ett fantasyepos som lämnar åskådaren skakad, utmattad och osäker på vad som är mest skrämmande; själva mardrömmen eller att tvingas vakna ur den, till den ännu hemskare verkligheten.
Tolvåriga Ofelias pappa är död. Mamman har gift om sig med en kapten på Francosidan vid en tid då Spanien fortfarande skakas av inbördeskrigets efterskalv. Nu ska Ofelia anpassa sig till ett liv med sin styvfar i arméförläggningen, ett liv av känslokyla, sadism och ständig rädsla för gerillaattacker.
Men Ofelia lever också ett annat liv. Nära förläggningen finns en uråldrig stenlabyrint dit Ofelia lockas av en älva. Där möter hon faunen och hör hans berättelse om att Ofelia egentligen är en underjordisk prinsessa, bara på tillfälligt besök hos människorna.
Två saker gör "Pans labyrint" till, det kan jag lova redan nu, en av årets starkaste filmer. Dels det makalösa fotot i hotfullt dunkla toner som sveper in hela filmen i en slöja av förebådad fasa. Dels hur den starka realismen - krigsscenerna är naket brutala - går hand i hand med fantasyelementen; vi vet aldrig om älvorna, labyrinten och faunen verkligen existerar eller om de är den bokslukande Ofelias flykt undan kaptenen och hans skräckregemente.
Den ovissheten följer oss genom filmen, liksom den svåruthärdliga vetskapen att Ofelias flykt, hur skrämmande den än är, trots allt är bättre än hennes verkliga liv.