Ett kärlekssvältens barn
- Håll munnen stängd, brukade mamma säga. Doris tänder är bruna och trasiga, sönderfrätta av tröstmat; kaffe med mycket grädde och socker och uppblött sockerkaka, apelsiner med instoppade sockerbitar att suga på. Kastmärket, klassmärket, dolt innanför läpparna. Men fasaden är fin.
- Tacka fint. Sitt ordentligt, sade mamma. Håll ut benen när du sitter på pakethållaren. Säg ingenting om hur vi har det. Nya fina kläder, välstrukna hårband, långa flätor. Skurat, tvättat, rena gardiner till påsk och jul. Koka soppa på en spik till middag. Om man bara hade spiken.
*
"Skammens hus" är Doris Dahlins hjärtskärande starka berättelse om hennes barndom i Härnösand på 50- och 60-talen, i en familj som inte växer, som fastnar i fattigvärlden när andra går vidare. Om en mamma som inte orkar, men måste. Om en pappa som gömmer de genomskinliga flaskorna med Elakt vatten. Om en dotter som gör allt hon kan för att hjälpa, skydda och gömma. De får knacka hål på isen i kökets vattenhink på morgonen. De har dass på gården när andra har badrum. Innanfönster med klisterremsor. De klär på sig under det varma täcket. Smygtvättar i de nya hyreshusen, med skamrisken att bli upptäckt. Släpar hem pappa när han ligger full vid vägen. En mamma och en flicka i symbiotisk ångest och en pappa som säkert vill men inte kan avstå från supandet. Doris är en mycket liten flicka när hon skyndar sig att bli stor, att gå själv, att äta utan att spilla, att locka in pappa i huset när han känner brännvinssuget från vedboden, att hjälpa mamma att orka leva och inte gråta. Pappa är länge Trollkarlspappan som gör skuggfigurer på väggen, som lär henne fiska, som bygger lekstuga och dricker varm choklad på skidutflykter.Han blir pappan som klöser efter demoner under tapeterna, som pinkar ner sig och inte märker att han tappat löständerna.
*
Synden, skammen, skulden. Allt skulle Doris bära på sina smala axlar. Allt skulle hon sona och allt skulle hon komma att ta strid för; fångarna, indianerna, de svartas rätt, kvinnokampen, FNL. Sträng mot sig själv, offrande sig. Det har tagit henne lång tid att skriva den här boken. Mycket terapi och många försök att skåda det andliga ljuset. Först nu kan hon förstå vad hon såg i köket i grannhuset när hon var fem år och dog invärtes. Först nu kan hon förstå att kärlekssvälten i familjen är ett arv i generationer. Att ingenting är hennes fel. De var en familj med många hemligheter, hur många inser Doris först som vuxen. Som att tjocka farmor Engla suttit i fängelse för barnamord sedan hon i lönndom strypt sin förstödda med en näsduk. Engla som fick allting att växa: sin egen kropp, vinbären, blommorna; bara inte kärleken till de barn som blev kvar, som Doris pappa som försökte glömma tomheten med hjälp av spriten. Att Doris mamma Elva egentligen inte borde ha kommit till denna värld, när hon föddes som nummer elva i den rebelliska Johannas barnaskara och att Elva ständigt gjorde vad hon kunde för att vara behövd.
*
Doris Dahlins berättelse kramar mitt hjärta till en trasa. Kanske för att vi tillhör ungefär samma generation. Jag vet hur en slaskhink ser ut och hur ett utedass luktar på våren när allting tinat. Och allt det andra. Alla dessa exakta beskrivningar av smaker och lukter, av leksaker, radioprogram, bokmärken, kläder. 50-tal och utanförskap. Alla års fernissa krackelerar. När den lilla Doris berättar om sin barndom är Doris Dahlin, som numera jobbar med att lära människor utvecklas, som mest sann. Helt i nivå med barndomsskildrare som Elsie Johansson och Kjell Johansson.
Så jobbar vi med nyheter