Ett två timmar långt vaccum

Minns någon "Beethoven"-filmerna från 90-talet? En sanktbernhard som hängde ut tungan och kissade på folk. De var ingen stor stund för Hollywood - ändå skulle Beethoven använda "Marley och jag" som tuggleksak.
Här spelar Owen Wilson och Jennifer Aniston två journalister. Hon älskar sitt jobb och tjänar bra, han hatar sitt och tjänar tuggummipengar. Så får de barn. De skulle klara sig på en lön, men inte på hans. Så vad gör de? Jennifer slutar.
Då hör ändå filmens kvinnosyn, som härstammar från cirka slaget vid Gettysburg 1863, inte till det sämsta med "Marley och jag". Det här är ett två timmar långt vakuum som fylls till en tjugondel av bilder på Marley, en extremt osympatisk hund som juckar mot ben och tuggar sönder saker. Det är en film vars första 50 minuter går ut på att Owen Wilson jagar denne Marley mellan olika kvinnor i bikini men som sedan utvecklas till ett drama om svåra familjetrauman för att till slut med en telefonförsäljares envishet kräva att ge oss lektioner om livet; i matlagningstermer är det som att blanda översaltad fläskfärs i din frukostsmoothie.
Det finns ett men. Att döma av amerikanska recensioner tycks två kategorier faktiskt uppskatta filmen; människor med så mycket barnasinne kvar att de tangerar Michael Jackson och de som är sådana hundmänniskor att om de vore kattmänniskor hade de haft 62 persianer och en rätt obekväm doft i sin lägenhet.
Men för oss andra är "Marley och jag" ren fasa. Undvik den som rabies. Man vill konstant vråla "Ligg död!" Den är så usel att dess uselhet smittar ner Owen Wilsons hela karriär; "Bottle rocket", "Zoolander", "Tenenbaums"... var de inte lite överskattade? Hur skulle han annars kunna vara med här? Eller hörde Owens självmordsförsök härom året ihop med att han insåg vilket filmkontrakt han just skrivit på? Är jag osmaklig nu? Inte jämfört med "Marley och jag".