Europe är här för att stanna
- Vi är ett arbetande band igen, precis som det var förut, säger Joey Tempest.
Det började som en engångsgrej vid millennieskiftet. Europe skulle spela "The final countdown" på den största nedräkning världen skådat. Några år senare blev det en platta, som mest var anledning "för att få komma ut och lira igen". Efter det trodde väl de flesta att det var slut.
Men nu sitter Europe här igen, med en ny platta. Och får man tro dem själva, så är det inte den sista.
- Det var någon som sa att det kanske är den bästa rockplattan som spelats in i Skandinavien. Och det kanske stämmer. Jag inte komma på någon som är bättre, säger Joey Tempest.
Det kanske vi ska låta vara osagt. Men en platta är det i alla fall, och den låter precis som man tror att en Europe-platta år 2006 ska låta. Hårdare än åttiotals-Europe, men med samma storslagna refränger och klassiska solon.
- Det tog sju plattor för oss att lära oss hur man gör det här. Texterna och soundet är bättre och alla lirar som kungar. Jag vill inte skryta, men vi är väldigt nöjda, fortsätter Joey Tempest.
Dessutom, hävdar han, har han nått en ny nivå i textförfattandet. Bandet har blivit äldre, både förlorat och fått familjemedlemmar. Och saker har hänt i världen.
- Jag försöker beskriva lite saker som har hänt bandet. Tråkiga saker som att föräldrar har gått bort, bombningarna i London och 9/11 och såna prylar. På den här plattan finns det massor med referenser.
Naturligtvis kommer de, i gammal god hårdrockstradition, att spendera nästan hela nästa år med att turnera. I höst skandinavien, sedan Europa, sommarens festivaler. Och så USA och Japan. Att de blivit en bit över fyrtio har inte förtagit turnéglädjen.
- Jag tycker att det är roligare nu. Man uppfattar bandet och turnerandet på ett helt annat sätt nu än på åttiotalet. Då fanns det ingen fokuseringspunkt, allt gick så jävla fort. Man var mitt i en storm, säger trummisen Ian Haugland.
Även om de inte spelar på de största arenorna längre, finns det gott om Europe-fans kvar. Dessutom har en del nya kommit till - de som vuxit upp till "Carrie", "Rock the night" och "The final countdown" har skaffat barn.
Ian Haugland berättar:
- När vi spelade på Sweden Rock Festival för ett par år sedan, kom det fram en riktig sån här gothrockare med läderrock, en sån kyrkobrännarkille. Jag trodde jag skulle bli knivskuren. Men han sa: "Hörrudu, första låten jag hånglade till var ?Carrie?. Kan ni inte lira den ikväll?"
Hur länge tänker ni hålla på?
- Jag trodde att man kunde lägga ned helt en tid under nittiotalet, när jag var hemma med barn och familj. Men det försvinner inte, det är bara att kapitulera - man måste ha rock, säger Ian Haugland.
Han böjer sig ned över bandspelaren på bordet.
- We?ll be here forever, motherfucker!
Så jobbar vi med nyheter