Fabik lyckas förena drama och komedi

Här möter vi Maja (Zandra Andersson), ett drömmande moln av osäkerhet svept i gulblommig klänning. Hon vill bli skådespelerska, vill bli Någon - men hon har oturen att vara fången i minst tjugo överviktskilo i en tid som är oförmögen att se talang bakom kroppsmassa.

När dokumentärfilmaren Erika (Moa Silén) oväntat intresserar sig för henne tycks ett fönster öppnas. Men fönstret visar sig snabbt bara vara en spegel för Erikas egna drömmar. För Maja återstår, som för så många av oss drömmare, valet mellan att ge upp eller bli krossad.
Eller?
Det finns så mycket bra att lyfta fram i "Prinsessa" att jag börjar med det dåliga. Filmen känns lite slarvigt placerad i rummet; den ska utspelas i Alingsås, men nästan ingen talar dialekt och absolut inget tycks ha hänt sedan 1971. "Åk inte sådan där spårvagn som går under marken", säger Majas mamma när Maja ska till Stockholm, och skoldagen tycks bestå av en timme engelska, en timme matte och en timme a-kassekunskap.

Så. Till det positiva. Allt annat.
Som den ständiga förmågan att överraska. Så fort man tror man har "Prinsessa" i en liten påse ställer den sig bredvid och vinkar retfullt. Och säga vad man vill om svensk film, men den överraskar oftast lika mycket som ett jetplan som går in för landning efter att ha synts på radar de senaste 32 milen.
Som regissören Teresa Fabiks ("Hipp hipp hora") skildring av en svensk dagsåpa. Begreppet träffsäker elakhet får nya dimensioner.

Som Anastasios Soulis i en stor biroll. Sveriges bäste unga skådis?
Som, inte minst, hur Fabik lyckas med ett av de svåraste tricken i boken: förena drama och komedi. Skrattet inte bara fastnar i halsen när du ser "Prinsessa", det sitter så hårt att SF för säkerhets skull låter biobiljetterna rivas av rörmokare.
Lägg därtill en magnifik slutscen och du inser att "Prinsessa" är "Fucking Åmål" light. Attans Alingsås. Det finns däremot inget light över betyget. Fucking fyra.

Fabik lyckas förena drama och komedi

"Jag var också lite miffo när jag växte upp", säger en av rollfigurerna i "Prinsessa". Och där naglar hon fast målgruppen perfekt; alla som var lite miffo när de växte upp har mycket att hämta i "Prinsessa". Med andra ord - en film för alla som växt, eller just nu växer, upp.