Bokklubben CLIO:s läsare röstar varje år fram årets historiebok. För år 2011 vann den arkeologiska boken "Försvunnen värld". Den är skriven av journalisten Maja Hagerman.
Hon är en god berättare och gör redovisningen av landets största arkeologiska utgrävning till ett rent nöje att läsa. Hon har plöjt genom många sidor av arkeologiska rapporter från utgrävningarna i samband med ombyggnad av E4 norr om Uppsala.
Fakta vävs in i ett nät av berättelser som ibland är alltför fantasifulla, men självfallet gör texten tillgänglig. Hennes fantasi sträcker sig långt förbi vetenskapliga krav när hon förklarar fynden från utgrävningen. Ibland anar man 1600-talets Olof Rudbeck lurande i kulisserna med sina fantasier om Sverige som det försvunna Atlantis.
Hennes presentation av utgrävningsresultaten är utomordentligt välskriven och hon lyckas göra boken spännande och intressant, men man måste som läsare vara på alerten och sålla bort alla märkliga slutsatser som dras med hjälp av fynd från 500-talet i jämförelse med isländska texter från 1200-talet.
Hon väljer att jämföra med Gamla Testamentets beskrivningar av offerriter då hon ska förklara vissa spår som kan tyda på sådan verksamhet. Hennes jämförelser med Medelhavsländerna, i synnerhet Romarriket är otaliga men inte övertygande vetenskapliga.
Sammanblandningen av det vedertagna begreppet "långhus" och den egna termen storhus förvirrar. Man saknar en diskussion om spåren efter sådana byggnader som tidigare bara har hittats i Centraleuropa, Nederländerna, Ditmarsken, Danmark, Skåne, Västkusten, Norge, Västergötland och Gotland står för. Någon fråga vad det betyder att långhus även förekom i Uppland, ställer hon inte, trots att hon försiktigt nämner andra fynd som kan hänföras till Centraleuropa.
Till bokens förtjänster hör att författaren lyfter fram fynd som tyder på gudinnekult. Av tradition har som bekant kvinnor och kvinnliga gudar inte getts någon större uppmärksamhet tidigare.