1966 köpte jag min första diktsamling av Lars Gustafsson. Den heter "En resa till jordens medelpunkt och andra dikter".
Denne produktive författare ger i år ut en ny samling dikter, "Elden och döttrarna", kanske den tjugonde eller något sådant och med lika stor bävan och förväntan öppnar jag den här. Och jag blir inte heller nu besviken, det är en äkta Gustafsson.
Kanske med det hittills vackraste omslaget med Albrecht Dürers makalösa akvarell från 1502 föreställande en hare, helt följdriktigt eftersom den första dikten heter "Haren".
En oerhört rörande dikt om en hare som tycktes visa ett "större förtroende till oss än till andra människor", men som visar sig vara blind när han dagen efter återfanns "drunknad och mjuk som en trasa intill båtbryggan".
"Naturen är god" står det
på något slags paket i kylskåpet.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare?
Vardagssituationer, till synes trivialiteter, klockor som inte ställts om till sommartid, i fönstren instängda humlor, barndomens mörtar och löjor i denna sjö, Åmänningen, som ständigt återkommer, glömda böcker i tillstängda hus, fernissa på en åra, tidskriften "Tidsfördrif", järnet som längtar att bli rost, men också primtalens mystik och dikter till döda vänner, värmen från ugnen i bageriet i Norberg, för det är i de trakterna Lars Gustafsson går och funderar och gör de upptäckter och möter de tankar som han i dikterna öppnar dessa falluckor med i den alldeles vanliga vanligheten. Falluckor mot bråddjupen.
Tidens obevekliga gång. Trivialiteter, men bara till synes. Som alltid hos Lars Gustafsson.
I en potatisåker en återfunnen
skridsko, men bara den ena.
Den andra färdas för alltid
i Tidslabyrinten.
Detta är den tid när ljus och mörker
tar ett tårfyllt avsked av varann.
Tranströmer har hyllats och uppmärksammats efter förtjänst. I mitt poesibibliotek intar Lars Gustafsson hedersplatsen bredvid nobelpristagaren. Han har alltid funnits där som om han vore en självklarhet, men så är det naturligtvis inte. Inget är självklart, det är precis tvärtom och det är just det dessa dikter visar gång på gång.
I Lars Gustafsson bor det nyfikna barnet kvar, en inneboende på livstid. Och i mötet med den inte längre helt unge poeten sker de mest vidunderliga möten som tacksamt noteras av läsarna av den egenartade poesi som är Lars Gustafssons.
Just nu utspelas någons barndom:
Den nylagda isen i vattenpussen
Klirrar muntert under den röda stöveln.
Strax härintill är den:
Den glada fyraårsåldern.