Färgstarkt om Berlins historia

Folke Schimanski
Berlin - En stads historia
Historiska Media

Detta till trots, har Berlin en liten björn (Bärlein) i stadsvapnet, eftersom det länge ansågs att namnet kom av just "björn".

Berlins historia har beskrivits av många kunniga historiker, liksom av mindre kunniga och färgad av propaganda i olika riktningar.
Folke Schimanski försöker i sin bok "Berlin - en stads historia" klara av tusen år på 400 sidor. Ett lovvärt försök, som lätt kan bli en flyktig bild, men Schimanski lyckas att i kåserande stil göra boken både intressant och informativ.
Efter 1685 flydde franska hugenotter i tusentals, många till Berlin. Schimanski lyfter fram detta faktum och påpekar den stora betydelse dessa fick för det sociala och ekonomiska livet i Berlin.
Han menar även att det påverkade språket i Berlin. Däremot nämner han inget om alla polska och viss mån ryska judar som fann sin tillflykt i Berlin under 1700- och 1800-talen. I kapitlet om "Det gyllene tjugotalet" nämner han åtskilliga judiska författare, vetenskapsmän och aktörer/aktriser, utan att ha ägnat dessa någon uppmärksamhet innan.
I hans version finns plötsligt alla dessa tusentals judar i staden och har uppenbarligen inte påverkat kulturen på det sätt som hugenotterna gjorde.

För läsaren känns det onekligen som beskrivningen och hela framställningen haltar. Vissa fakta nämns inte. Ibland tillåter han sig uppenbart anakronistiska mellan historisk tid och nazismen i modern tid.
Han kunde gärna ha nämnt att Brandenburg var det första riket i världen som erkände USA efter frihetskriget mot England. Diplomatiska förbindelser och handel mellan dessa statsbildningar utvecklades tidigt.
Hans beskrivning av huset Hohenzollern haltar även den. Uppenbarligen gillar han inte detta kunga- respektive kejsarhus. De bilder han presenterar av både kurfursten Georg Vilhelm, bror till Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora och kung Fredrik II, bror till drottning Lovisa Ulrika, liksom Fredrik I av Preussen haltar.
Man kan ana en negativ hållning som visar sig i att han beskriver dessa furstar ensidigt. Kanske är det sant att det preussiska militärväsendet byggdes upp efter Sveriges modell och att Fredrik Vilhelm av Brandenburg beundrade Karl XII, trots att den svenske kungen var hans fiende.

Svenska arméns härjningar av Berlin under trettioåriga kriget, nämns i förbigående. Schimanski väljer att förbigå det faktum att Berlins befolkning minskades med mer än hälften. Däremot berättar han om svenska förhörsmetoder, som närmast kan beskrivas som tortyr.
Bilden av Fredrik II, han som kallades "den store", anser jag vara vinklad. Det var många som föraktade den filosofiintresserade kungen, som gärna vistades i sitt Sanssouci tillsammans med den franske författaren och filosofen Voltaire. Man får en känsla av att Schimanskis beskrivning av kungen färgats av dessa vedersakares hållning.
Schimanski är en god berättare och boken är fullspäckad med namn och händelser. Visserligen färgas beskrivningen av nittonhundratalets senare hälft av hans egna upplevelser, vilket tär på vetenskapligheten i historieskrivningen, men det ger berättelsen färg.
Boken kan användas som uppslagsverk om berömda kulturpersonligheter och politiker i Tyskland.