Fascinerande historia om en pappa och fosfor
Foto:
Han avled redan 1985 och Ulla Aminoff har alltså väntat och tvekat länge innan hon tog sig för att skriva boken. Ämnet är nämligen inte lätt - därför att Harald Bergengren var en alldeles speciell person med speciella idéer.
Boken har hon gett titeln "Historien om P" (GotlandsBokens förlag) där P inte enbart står för pappa utan också för det kemiska tecknet för fosfor. Varför, det skall jag berätta längre fram.
Harald Bergengren, född i Slite 1894, var liksom sin far Gustaf veterinär. Och liksom sin far kom han till Slite för att tjänstgöra, och precis som sin far hittade han sin blivande maka där. Bröllopet med Margit stod i Visby domkyrka 1925.
Som veterinär förde Harald Bergengren ett kringflackande liv, ömsom på Gotland, ömsom på fastlandet och då ofta i Norrland.
Sommarparadiset hade han vid Gläves i Burs och i Visby bodde han länge. Där kändes han också igen som schackspelare - jag spelade själv något parti mot honom - och han var med och tävlade i Visby schacklubb upp i hög ålder.
Blixt slog ner
Vad var det då som gjorde Harald Bergengren så speciell? Jo, en kväll i mars 1948 slog blixten ned hemma hos honom. Inte konkret utan bildligt.
Som veterinär visste han att djur behövde tillskott av fosfor/fosfat för att må bra. Den här kvällen slog det honom plötsligt; kan det vara så att också människan lider av brist på fosfor?
Den tanken, den teorin, följde honom livet ut och han förde en hård och mer än 30-årig kamp för att övertyga läkarvetenskapen om sin idé. Fosfor, menade han, kan vara till hjälp mot en rad svåra sjukdomar som diabetes, reumatism, MS och skolios (besvär med sned rygg).
Behövde bevis
Men han behövde bevis för sin idé och för det krävdes tid och pengar, forskning och försök - av någon med läkarkompetens. Här stötte han på patrull. Den etablerade läkarvetenskapen ville ogärna lyssna till "en sketen veterinär", och Harald stångade pannan blodig i sina försök.
Försökte gjorde han minsann. Energisk, påstridig och kontroversiell var han, och han retade gallfeber på en och annan professor, Men han var också övertygande och mottogs på sina håll med stor respekt. Han fick dock inte det stöd han behövde, och det hjälpte inte att han själv tog fram en del tabletter och med framgång gav fosfortillskott till många människor.
När han gick bort 1985, över 90 år gammal, hade han inte nått sitt mål.
Fascinerande historia
Det är en fascinerande historia dottern Ulla Aminoff, bosatt i Visby, berättar. Det har nog inte varit så lätt att skriva om medicinska begrepp och akademiska strider, men hon får läsaren att verkligen känna för Harald och hans kamp.
En del av boken är skriven av Harald själv, det vill säga citat ur de minnesanteckningar han skrev ner en gång i tiden. Men de räckte bara fram till år 1914 - och då slutade han plötsligt och oväntat mitt i en mening. Kanske därför att han nått fram till en kärlekshistoria. För kvinnor, sa han, var för mig en livslång passion.
Så jobbar vi med nyheter