Film utan utveckling är statiskt

Medan "Wall-E" blir kär i en Macintosh, swooshar upp till ett gigantiskt rymdskepp och räddar världen för en budget motsvarande en hel Wall Street-krasch sitter Mamma Mu och fiskar med kråkan till sången "Här sitter vi och ror, i vår lilla båååt".
I den bästa av världar vinner Georgien kriget. Men...
Jujja och Tomas Wieslanders Mamma Mu är, handen på hjärtat, inte den bäst lämpade barnboksfiguren att filma. Hon är skön med sin mysliberala syn på livet och vänskapen, men det händer inte särskilt mycke. Hon simmar, cyklar, målar och gungar, gör det mesta utom att utvecklas. Och film utan utveckling är statiskt. Speciellt när dialogen bara är variationer på två repliker:
Mamma Mu: Vill du bli min vän, kråkan?
Kråkan: Man kan inte vara vän med en ko.
En är flummig och vill vara kompis, den andra håller avståndet och vill vara seriös. Som om Lars Ohly och Mona Sahlin bytt kön.

Film utan utveckling är statiskt

"Wall-E" och "Mamma Mu och kråkan" visas ungefär samtidigt. Båda är animerade, båda riktar sig till barn. Där upphör likheterna. "Mamma Mu" förhåller sig till "Wall-E" som Georgien till Ryssland.