Filmens styrka är också filmens svaghet

Under de första scenerna i "Mellan väggarna" spänner jag mina medelklassknogar hårt runt biostolskarmen och bereder mig på det värsta. Eleverna och lärarna strömmar in för läsårets första dag i den franska förortsskolan. Gummisulor mot korridorgolv, bollstuds mot betongskolgård, ny kritas gnissel mot ny tavla. Man har sett det förut. Man har mått dåligt av det förut.
I amerikanska filmer av det här slaget brukar det sluta med att läraren omvänder sina problemelever till små pluggisar som får Nobelpriset i svaga verb. I europeiska filmer slutar det gärna med att man vill skicka sina barn till ett internat där de uppfostras av nunnor.
Men här ska vi inte ha det så enkelt. Laurent Cantets "Mellan väggarna" belönades med en Guldpalm i Cannes, och en anledning är att den precis som en Jeopardydeltagare ställer frågorna, inte ger svaren.
Ungarna i "Mellan väggarna" är varken ligister eller små ljus; de är människor i en extremt jobbig period av livet (den kallas tonåren) och är de buttra jävlar eller små glädjespridare när filmen börjar är de det även i slutet. Precis som de skulle vara även i verkliga livet.
Realismfaktorn är med andra ord hög i "Mellan väggarna". Ens fördomar förväntar sig att eleverna när som helst ska börja bröla hora och sparka på varandra. I stället för de en verserad diskussion om användbarheten i att behärska konjunktiv i både presens och imperfekt. Den stora skandalen är länge att en elev råkar säga du till läraren.
Styrkan hos "Mellan väggarna" är också filmens svaghet. Det går för långsamt. Man vill skrika åt Cantet att komma till saken. Vid ett tillfälle bränner det ordentligt; då stormar en lärare in i lärarrummet och skriker "Jag ger upp, de försöker inte ens, de kan stanna i sin jävla slum om de så gärna vill".
Men incidenten glöms snabbt bort och det går en hel termin med tragglande av adjektivkomparering innan det händer något igen. Den dokumentära arbetsmetoden i all ära, men den fungerar bara om filmen är en dokumentär.