Fler igenkännande leenden än okontrollerade gapskratt

"En revysion" är också den utmärkta undertiteln till första akten av "Dundakalas" som hade premiär i onsdags kväll.
Efter paus bjuds en mycket mera avskalad och renodlad nummerrevy där några nummer inte har bäring på gotländska företeelser och där poängerna flyttats upp flera snäpp över bältesnivån. Det visuella och vackra har också gjort sin entré i gotländska revysammanhang och det är glädjande. Här blandas nu koreografiskt nytänkande med gammal hederlig buskis i skön förening. De båda debutanterna, systrarna Julia och Lisa Mikaelsdotter, gör både snygga dans- och pantomimnummer och matchar ensemblen i de mera traditionella sketcherna.
Flera av texterna och textidéerna har revyn hämtat utanför den inre kretsen och några har regissören Örjan Herlitz som avsändare. Är då det här kul? frågar sig vän av gammal revyordning. Jo, absolut! Det är fortfarande Roland Olssons texter och revytänkande som bär upp årets föreställning och det finns gott om sting och giftiga taggar som delas ut, om än i mer kontrollerade former.

*
Det är Evert Janssons vaktmästare som leder revysionen runt i revymuseets vrår och här vaskar han fram de bästa karaktärerna, under de tidigare nio revyerna, både sina egna och andras. Snygga scenlösningar dessutom, där gamla välkända figurer projiceras på scenen likt en hederlig gammal diabildsprojektor - långt innan powerpointens tid.
Kommer ni ihåg en av Gotlandsrevyns mest omtalade nummer och säkerligen mest önskade repris - med "Eva, Magnus och Brasse" där Linda Sippmanne, Evert Jansson och Palten Jonsson gör skön parodi på teve-klassikern "Fem myror...". Här är de tillbaka igen, med en rykande aktuell ordlek. Ingen risk för repriser, alltså!
Palten och Evert drar också stort lass som danska ockupanter i gasledningstider, med Janne Henriksson (som för övrigt firade 40-årsdagen på revypremiärens tiljor) som rysk och mustaschprydd(?) dito, sätter perspektiv på Gun Westholms gotländska historieskrivning. Danska huvudstaden heter inte Köpenhamn - får vi lära oss - den heter "kaupt en hamn"?
Om gotlänningarna är för feta eller inte har debatterats flitigt, men om det nu är dags att byta landskapsdjur kan bli nästa stora lokala debatt. Den gotländska nationalsymbolen, igelkotten, går ju i idé halva året och sover 18 timmar om dygnet under resterande tid... Palten gör i vart fall en skön roll som en pigg(e) igelkott.
Paltens mopedburne sopåkare med gul och blå Nybergs-jacka? Jodå, han är också med och hans två minuter snabba sammanfattning av nio revyer är lika politiskt inkorrekt som alltid.
Till melodin "Over the rainbow" gör Julia Bendelin också en snygg hyllning till några revyhjältar som aldrig fick uppleva tioårsjubileet -Göran Mattsson och Lars-Åke Larsson. Inte bara politiskt helt korrekt, hur skulle de annars kunna göra en heltäckande revysion?

*
Andra akten består av Olssons blandning, ett kafferep med inlånad "påtår", "socker" och "grädde", där han själv och ensemblens kvinnor, Linda Sippmanne, Gusti Larsson, Pilla Olin och Julia Bendelin, bereds större utrymme. Flytten av kommunens växel, riksantikvarieämbetet, överklaganden, skolpolitiken, posten, sjukvården och andra viktiga samhällsföreteelser skärskådas och Roland Olsson sjunger själv, som brukligt, en rykande aktuell visa om nivån på den lokala debatten.
Klart intelligent och samtidsfokuserad är Julia Bendelins text när hon sjunger duett med Paltens Jonsson vid en gotländsk bardisk. Den handlar inte bara turismen och öns utveckling vid sidan av turistsäsongen, här finns också det enskilt mänskliga perspektivet med.
Roland Olssons texter blir bättre och bättre även om revyskapande på den här nivån handlar om lagarbete. En del av laget sitter i orkesterdiket och är visuellt anonyma även om Patric Lytholm och hans band får revyn att svänga i takt.
Det är mycket Palten Jonsson på både tvären och längden i årets upplaga av Gotlandsrevyn och det är han som drar det längsta strået i kampen om årets gapskratt. Hans monolog om en dag tillsammans med öns vårdapparat är sjukt rolig och ger även en del eftertanke.
Summeringen av tio års revyande borde ge både "infallsvinklar" och "energi" för kommande upplagor av Gotlandrevyn. Nu när ensemblen och regissören Örjan Herlitz är varma i scenkläderna borde det bli så?

Fler igenkännande leenden än okontrollerade gapskratt

När Gotlandsrevyn tioårsjubilerar är det oftast igenkännandets leenden som sprids i den publika delen av Rondo i Klintehamn - i alla fall mer än det okontrollerade gapskrattet.