Flickan som inte fick finnas

Men tonen är ändå bitvis ljus, nästan humoristisk. Författaren Björn Ranelid citeras på omslaget. "Ethel G. Ericsson har spänt en lina mellan sorg och skratt. Där balanserar hon så skickligt att jag som läsare häpnar och blir gripen. Det är ett mirakel att hon inte faller. Jag glömmer henne aldrig".
Jag kan bara hålla med. Hon faller inte i berättelsen, i texten, och tycks inte ha gjort det i verkliga livet heller.
Den självbiografiska boken är tillägnad författarens egna barn, storebror samt psykoanalytiker, "för att ni alltid påmint mig om lyckan i livet." Och det är just en av de frågor som föds genom läsandet.

Hur orkar man stå emot den förnedrande uppväxt som Ethel har? Hur behåller, eller reparerar man, självkänslan? Hur kan man tro att man är något värd, när ens mor hela tiden sagt och visat att man är oönskad?
Mamman är manodepressiv och tar för mycket sprit och tabletter. Efter att ha fött en son säger läkaren att hon inte kan få fler barn.
Men så kommer Ethel. Pappan är kärleksfull, men vek, mamman älskar bara sonen.
Ethels tretton första år i livet präglas av kränkningar, hån och fysisk misshandel och hon drivs till slut till självmordsförsök. Men pappan räddar henne från att frysa ihjäl i en snödriva.

Innan dess har hennes käraste vän, katten Mille, spårlöst försvunnit. Efter veckor av tröstlöst sökande förstår hon att föräldrarna tigit om att de låtit avliva Mille.
Bara ett exempel på svek, hur Ethel stänger igen om smärtan och hur hon utåt försöker hålla god min. Försöker skydda sin mamma, önskan om att bli sedd och älskad gör att hon vänder ut och in på sig själv för att göra rätt och vara till lags. Fast hon aldrig lyckas, aldrig når fram till att annat än glimtvis få ett vänligt ord.
Dessutom är ekonomin knackig. De bor i en liten "fågelholk" till villa och Ethel får gå i ärvda, konstiga kläder, vilket bidrar till mobbning i skolan.
Boken är på många vis tragisk, men ändå hoppfull. Och det finns en lättsam ton genom allt det svarta. Alla kan ha behållning av att läsa den, alla är vi ju barn till någon.
Och som föräldrar kan det vara bra att se hur, ibland omedvetna budskap till våra barn, kan upplevas.
Författaren själv visar att en besvärlig bakgrund trots allt inte behöver belasta individen självdestruktivt genom livet. Boken berör.

Flickan som inte fick finnas

Titeln låter sorgesam. Boken av Ethel G. Ericsson är sorlig, det är ett gripande barnaöde hon berättar om.