För 150 år sedan på Visborgsslätt
Oskar 1:s tal till Gotlands Nationalbeväring 14/6 1854 (därefter tryckt och utdelat till dem som deltagit)
Men innan Jag i eder vård anförtror dessa fälttecken, frågar Jag eder, befäl, underbefäl och manskap vid Gotlands National Beväring, loven I att med liv och blod försvara dessa fanor så sant Gud eder hjälpa skall?"
nsdagseftermiddag den 14 juni 1854 stod 4 200 man trupper uppställda till parad på Visborgsslätt. De, utom artilleriet, stod i öppen fyrkant vända mot Kungsladugård. Utanför högra flygeln, uppemot staden, stod artilleriets batterier i linje. Alla väntade på att kungen, Oskar I, skulle komma på inspektion och dela ut bataljonsfanor.
Huvuddelen av truppen utgjordes av gotländska nationalbeväringar, 3 000 jägare och artillerister i åldern 18 till 30 år (de äldre 5 000 hade bara mönstringsplikt). Hur dessa ouniformerade beväringar såg ut, finns inte beskrivet, men troligen täcktes deras fronter av uniformerat befäl. Någon sådan samlingen hade inte skett förr, men den sommaren pågick ett Östersjökrig och då var det viktigt att visa upp Gotlands försvarskraft. Allt hade förberetts i april, sedan brittiska flottan börjat använda Fårösund, genom att landshövdingen och militärbefälhavaren generalmajor G J af Dalström hade frågat allmogen, om den vore villig att det året utöka artilleristernas och jägarnas övningstid till från 7 till 10 dagar och att då samlas till en plats. Genom tillmötesgående från arrendatorn N Pettersson på Visborgs kungsladugård kom det att bli Visborgsslätt. Den 7 maj kunde af Dahlström meddela kungen, att alla socknar (utom Martebo och Hejde) hade "med sällspord enhällighet jakande besvarat... frågan."
Det var 1811 års konvention (avtal) mellan gotlänningarna och kungen, som krävt denna procedur. Enligt denna fick nationalbeväringarna heller inte användas till neutralitetsvakt. Den sköttes av reguljär trupp från fastlandet. Sedan två sådana bataljoner återvänt hem och erforderlig bevakning kvarlämnats i Fårösund, Slite/Enholmen och Östergarn hade 1 200 man indelta eller värvade trupper kunnat samlas till paraden.
På högra (norra) flygeln stod en bataljon ur vardera Smålands grenadjärer och Jönköpings regemente. I mitten stod fyra gotländska fältbataljoner. På vänstra flygeln stod en femte gotländsk fältbataljon samt en skvadron ur Kronprinsens husarer (värvade skåningar). Artilleriet utgjordes av ett sexpundsbatteri ur Göta artilleriregemente (värvade västsvenskar) samt två sex- och ett tolvpundsbatteri ur det med artilleribeväringar förstärkta Visbydetachementet (värvat) ur Svea artilleriregemente.
Styrkan var indelad i två brigader med af Dalström som fördelningschef. Han var mycket nöjd med gotlänningarnas militära läraktighet, i synnerhet deras skjutskicklighet, och hade rapporterat till kungen, att jägarna efter någon tids övning väl skulle kunna mäta sig med indelta bataljoner. För Nationalbeväringens räkning hade han därför bett kungen om tre bataljonsfanor, dvs en för vardera Norra, Medel och Södra stambataljonen (i vilka även infanterister och pikförare ingick). Visby stads beväring hade fått en "kronprinsfana" redan 1832 som erkänsla för sitt goda uppträdande under Oskars inspektion 1829.
Sommaren 1854 blev dennes första besök som kung (för övrigt det första besöket av en svensk kung sedan Birger Magnusson 1318). Anledningen var naturligtvis kriget i vilket det gällde för honom att föra en lagom balanserad neutralitetspolitik. I denna utgjorde ett trovärdigt försvar av Gotland en viktig beståndsdel. Han anlände med en svensk-norsk eskader till Slite måndagen den 12 juni. Med sig hade han bl a sina söner, de blivande Karl XV och Oskar II.
Kungen red med sitt följe från länsresidenset ut till trupperna. Han passerade batterierna och medan Jönköpings regementes och Nationalbeväringens musikkårer spelade paradmarsch, red han längs fronten och tog emot truppförbanden. Sedan vände han sig till Jönköpingsbataljonen, som fick två nya fanor (en avsåg regementes hemmavarande bataljon). Därefter kom turen till Nationalbeväringen. De tre stambataljonscheferna hade då suttit av och stod på linje framför fronten. Bakom sig hade de var sin subalternofficer och en korpral. Den sistnämnde skulle ta emot fanfodralet. I stram givakt avlyssnade de kungens tal, som slutade: "Men innan Jag i eder vård anförtror dessa fälttecken, frågar Jag eder, befäl, underbefäl och manskap vid Gotlands National Beväring, loven I att med liv och blod försvara dessa fanor så sant Gud eder hjälpa skall?"
Efter truppens rungande "Ja" satt han av hästen och överräckte till bataljonscheferna de tre fanorna, fodralen togs av, fanorna blottades och subalternofficerarna förde dem till sina platser. De bar det dåvarande landskapsvapnet: ett vitt lamm med tvåtungad korsfana på röd duk ("Segerlammet i rött fält", skrevs det i tidningen). Under ceremonin hade musiken spelat till dess fanförarna nått sina platser. Direkt därpå sköt de fyra batterierna dubbel salut, i tur och ordning från höger (norr) till vänster. Sedan bröstade de upp och anslöt bakom infanteriformeringen.
Efter ett leve för konungen avslutades ceremonin med korum, förrättat av bataljonspredikanten, lektorn och kyrkoherden D Söderberg.
Dagen därpå, den 15 juni, ägde en fältmanöver rum. A-styrkan utgjordes av 1. brigaden under befäl av kungen och chefen för Jönköpings regemente överste Nordenfelt. B-styrkan bestod av 2. brigaden under befäl av kronprins Karl och artilleribefälhavaren major Rappe.
B-styrkan (enbart nationalbeväringar, bortsett från en tropp götaartillerister) ansågs ha landstigit vid Klinte och framryckte mot Visby. A-styrkan (som innefattade 1_ bataljon nationalbeväringar) mötte detta anfall i en ställning i Stenkumla. Efter ett par timmar förutsattes B-styrkan ha förstärkts och lyckades därför driva A-styrkan (vars eftertrupp fördes av prins Oskar) norrut mot Västerhejde och Bjers. Även denna ställning uppgavs för reträtt till Visborgs kungsladugård, där B-anfallet slutligen hejdades. Under ett måltidsuppehåll vid Stenkumla kyrka hade båda styrkorna, på kungens nådiga befallning, fått extra förplägnad och en jungfru brännvin. Efter avslutad manöver ryckte trupperna in i sitt läger. Dagen var enligt Gotlands läns tidning "en högtidsdag utan like samt en ära och glädje som aldrig skall förgätas".
Det var märkligt att enbart nationalbeväringar hade fått agera fiende men också ett förtroende. De hade på så sätt fått utföra anfallsstrid, som måste ha förstärkt deras självförtroende. De skulle ju kunna göra motanfall mot en landstigning utan att avvakta hjälp från fastlandet.
Den 16 juni avtackade kungen brigaderna, som med front söderut var uppställda på var sin sida om (Tofta)vägen: 1. brigaden i öster, 2. brigaden i väster. Vid detta tillfälle utfördes en fingerad anfallsrörelse, först brigadvis och sedan i samlad fördelning. Denna övning åsågs bl a av två franska officerare (en var adjutant hos Napoleon III, som ville förmå kungen att delta i kriget mor Ryssland). Sedan kunde jägarna marschera hem. De som hade kort väg kunde hinna skjuta på sina ordinarie övningsplatser, de som hade lång (t ex Hoburgs kompani) fick spara ammunitionen till året därpå.
Till minne av denna händelse reste Nationalbeväringens officerskår Oscarstenen 1861. Då var Oskar död, men hans änka drottning Josephine o
Så jobbar vi med nyheter