Själv är hon författare som under senare år glidit över till romanen. I den senaste, "Syndafloden", ger hon ett känsligt och minnesvärt porträtt av den unga flickan Arianne. Ett barn som lever i sin egen värld, svår att nå.
Så kommer hon i kontakt med Igor Stravinskij under en vistelse i Venedig. Genom vänskapen med Stravinskij, musiken och dansen öppnar hon sig. En ljuvlig roman som ytterst handlar om skapandet.
Detta är en omläsning i sig. Men inte den jag nu tänker på. För när jag läser om Maritas utnämning går jag till bokhyllan och plockar fram Lennart Hellsings "Tankar om barnlitteraturen" (Rabén & Sjögren, 1963).
En inspirerande liten bok på 140 sidor, som jag läste för länge sedan då barnen var små och vi flitigt besökte biblioteket i Täby. Från början av 70-talet återfinner jag också den tjocka volymen "Barn och Böcker. En orientering" (Bolin, von Zweigbergk, ørvig, 1972). Men det är Hellsing jag omläser och njuter av under några dagar.
Knivskarpa analyser
Det är i denna, snart 50 år gamla bok, som Hellsing ger oss den klassiska meningen: "All pedagogisk konst är dålig konst, och all god konst är pedagogisk". Något att städse bära med sig. Eller "all konst skall krasa mellan tänderna". Mm, och tuggas väl och sväljas för att ge näring till det växande barnet, tänker jag.
Dessa och många andra guldkorn pickar jag i mig, liksom tänkvärda och knivskarpa analyser av barnlitteraturen. Ofta med humor.
Han beskriver också kritiskt tidsandan, att konst och litteratur upplevs som tråkigt och högtidligt, något fint som man bör nalkas med vördnad. Hur mycket av det lever kvar i dag?
Hellsing bidrog ju själv till att avdramatisera barnboken med sina halsbrytande rim och ramsor. Att ge fantasin fritt spelrum. Han debuterade samtidigt som Astrid Lindgren och Tove Jansson i mitten av 40-talet. En stark och banbrytande författargeneration.
Grundades 1965
Men kopplingen till Marita då? Jo, Hellsing avslutar sin bok med att föreslå en institution för barnlitteratur, en "central uppsamlingspunkt", där kärnan är ett bibliotek med svensk barnlitteratur. Där också illustreringskonstens utveckling kan belysas.
Institutionen föreslås syssla med forskning, utbildning, propaganda, upplysning och service. Detta föll i god jord. Svenska barnboksinstitutet grundades två år senare, 1965.
En Hellsing-tanke till sist: Konsten är något mycket skönt, som finns under oss, i oss och omkring oss.
En god devis och ett gott mål för svensk och gotländsk kulturpolitik att sträva mot.