Annat var det under den första hälften av 1900-talet, i grova drag Hemingways tid. Den finlandssvenske idéhistorikern Nils Erik Forsgård har satt fokus på detta i sin "Hemingway. En betraktelse", ytterligare en i raden av böcker om Hemingway.
Jag skulle tro att det idag är vanligare att man läser mera om Hemingway än av honom. Hans liv har blivit den ultimata Hemingwayromanen.
Det finns många förtjänster i det här arbetet. Forsgård har besökt Hemingways platser i världen, så att säga kartlagt den hemingwayska geografin. Paris, Key West, Madrid, Kuba, Venedig, Afrika, Pamplona och där allt slutade: den lilla staden Ketchum i Idaho, där författaren 1961 satte den dubbelpipiga bössan i munnen och tryckte av.
Manlig värld
Hemingway var sin stil sägs det. Den oefterhärmliga korthuggna prosan som så många misslyckats med att imitera. En stil som, enligt upphovsmannen, bara visade en åttondel över ytan precis som isen i de miljontals whiskydrinkar som författaren konsumerade. Den prosan skildrade en manlig värld. Krig, jakt, fiske, dryckeslag. Det finns väl ingen litteratur där alkoholen flödar rikligare.
Hemingway har naturligtvis skrivit några mästerverk. "Farväl till vapnen", "Klockan klämtar för dig", "Den gamle och havet" samt en rad utsökta noveller. Man får inte nobelpriset annars. Men också en hel del pinsamt dåliga böcker.
Men en nyutkommen Hemingway var en säker kassapjäs för förlagen och Ernest behövde pengarna för någon ny safari i Afrika eller ny båt på Kuba.
Det som blir tydligt i Forsgårds bok är att det inte bara var Hemingway och hans förlag som tjänade på honom. Alla de platser där han vistades utnyttjar än idag detta varumärke till maximum. Alla statyer, byster, t-shirts, muggar som säljs, alla barer där han hade sina bestämda platser och som kan kränga drinkar till oförskämt höga priser.
Sin egen legend
Det vi här hemma känner igen som vandringar i Wallanders fotspår i Ystad. Mytbildningen kring författare och romanhjältar är ett fenomen i sig, som möjligen någon psykolog kan ge en rimlig förklaring till.
Tidigt blev han sin egen legend. Det sades redan på tjugotalet att Hemingway var känd och omtalad även av de som aldrig läste en bok.
Forsgård gör också noggranna läsningar av Hemingways romaner och noveller på ett inkännande sätt och det här arbetet blir i alla fall för mig en minnestripp till det hemingwayska landskapet som jag inte besökt på länge.
Han kallar det sin uppgörelse med Hemingway men jag tycker inte det är så mycket av det. Det blir mera av en pilgrimsfärd till heliga platser och ofrånkomligen ett slags hemingwayskt sätt att skriva om idolen. Och det må väl vara hänt för det är i högsta grad läsvärt.