Först van Gogh - sedan Noaks Ark

En gåva till Almedalsbiblioteket - van Gogh. En donation till Gotlands kommun - Noaks Ark.
Allt av Evert Lindfors, grabben som för 75 år sedan delade ut tidningar i Visby och sedan kom att leva hela livet i Provence. Känd och älskad kanske ännu mer i Frankrike än på Gotland.
- Men innan han dör ska han känna sig hemma på ön igen, säger Jan Gottfarb.
Det tycker Ann-Sofie Mattson också. Hon som ser till att Noaks Ark gör sin resa över havet.

"Genom fönstret ser han de mogna sädesfälten - gult blonda till slocknat guld. I bakgrunden en strimma av violetta berg, ljusgul grön himmel med en intensiv sol som förblindar.
På det till hälften skördade fältet ligger hopbundna sädeskärvar, i mitten syns bonden framåtskridande med lien.
Målaren ser liemannen gå fram som döden. Han målar fler tavlor, flyttar sig några centimeter - vips så ser han något nytt."
Så skriver Evert Lindfors om Vincent van Gogh i boken Koffertbåten.
- van Gogh målade vad han såg - inte vad han sett. Jag gör likadant, formar det jag har framför ögonen. Det kanske är en tradition, vi ser med hjärtat.
Det handlar om iakttagelser och om stegvisa små förflyttningar som möjliggör ett nytt perspektiv.
På golvet står den van Gogh som nu ska över havet till biblioteket i Almedalen. Evert Lindfors tar båten till barndomsön, som han beskrivit i barndomsskildringen från fattigsverige, De 63 tidningarna väg (Carlssons förlag).
Den är även en redovisning av drömmar, som under ett långt liv förverkligats i rika arméer av figurer i terracotta, sten, trä och brons, apostlar, änglar med bruten vinge, hjärtslitande rörande gestalter. Och så dessa huvuden, hundratals som i myllret inbjuder till igenkännande.
- Jag är född i farstun, säger han och menar med det att han var yngst i en syskonskara på sju.
Tillvaron var knapp på materiella tillgångar, men rik på drömmar och lust att skapa. Fem år gammal vaktade han lammen åt morfar Erik Östman, organist och skollärare i Norrlanda.
Farfar hette Erik Lindfors, kyrkoherde i Fole, möjligen kan man påstå att heligheten gått i arv genom de apostlar barnbarnet senare ömsint format.
Han lämnade ön som 17-åring, efter hårda år i Stockholm kom han till Frankrike med Barbro, målarinnan han träffade i Paris. Det är 60 år sedan. Nu delar de sin tid mellan Lacoste i Provence och stugan på Djurö utanför Stockholm.
I gräsmatten utanför ateljén hukar, skuttar, smyger, tassar djuren - många av dem tillhör Noaks ark, som med sina 40 djurskulpturer utgör den blivande donation som skänkts till Gotlands kommun och ska pryda det nya kommunhuset på P18.
Den ska komma på plats om ett år.
Varför djur?
- Det vete fan, säger han och tänker efter. Djur är aldrig elaka. Jag tror att de visar hur vi skulle kunna leva. Djuren i Noaks ark är inga fantasidjur, vi kan se dem i naturen.
När Noaks Ark landstiger på Gotland om ett år är det först som en deposition.

Mellanhand och entusiast bakom projektet är Jan Gottfarb, bland annat sekreterare i Evert Lundquists stiftelse. Han tog med den tänkta finansiären till Evert Lindfors på Djurö. Han och hans skulpturer charmade naturligtvis finansiären Ann-Sofie Mattson:
- Evert Lindfors är mycket noga med att allt blir rätt, det vill säga som han tänkt sig. Det handlar om ljuset, vinklar, nivåer - hur det ska var kan bara han veta. När han godkänt installationen kan köpet bli av. Ägandet är inte av så stor betydelse. Donatorn är generös, hon har läst hans böcker och sett hans verk och tycker, som jag, att Evert Lindfors i mycket hör hemma på Gotland.

Boken Koffertbåten hämtar titeln efter Evert Lindfors kanske första stora resa, när han som sexåring, i locket till en gammal koffert, paddlade ut till kryssningsfartyget Kungsholm som ankrat på redden utanför Visby.
Nu går den där killen iland igen på Gotland - som Noak själv med alla djuren.