Första världskriget - enligt Englund

Englund har gjort det igen, skrivit en oefterhärmlig tjockis om krig, denna gång om det aktuella men bortglömda första världkriget. Men nu med en helt annan infallsvinkel. Titeln är nästan obehaglig: "Stridens skönhet och sorg."

Boken sönderfaller i 212 korta kapitel. Englund har valt att berätta om kriget utifrån hur 19 krigsdeltagare upplevde det under fyra ofattbart långa år. Det blir inte en bok om VAD kriget var utan om HUR det var, som författaren uttrycker det. Krigets vardag ska återges. Det är till och med en "antihistoria", säger Englund, eftersom han återfört historien till dess minsta beståndsdel - den enskilda människan. En berömvärd ambition i en tid när bara kändisar - historiska och andra - dyrkas.

*
Inget "påhittat" försäkrar Englund. Bara efterlämnat dokumentärt material i form av dagböcker, brev och så vidare. Citat och referat av dokument varvas i kronologisk ordning 1914-18. Mängder av små - alltför små? - noga utvalda fotografier återges. Men inga kartor över fronter och slagfält som visar skiftningarna i "krigslyckan". Alltså inget för alla pojkar som ser krig som spännande spel?

*
Men Englund vore inte Englund om inte boken vore proppfull med information. Den finns i bildtexter och ibland jättelånga fotnoter. Till en början kan läsaren känna sig något desorienterad. Englund vänder sig ofta till denne med ett "som bekant ..." om saker som inte alls är bekanta, typ "Som vi alla vet tillhörde Potemkin ryska Svartahavsflottan, inte Östersjöflottan." Skämt eller allvar?
Snabbt förstår läsaren att Englund vet allt även om detta krig. Vill man veta allt om taggtråden och kriget ska man läsa fotnot 40. Englund kan också i detalj utreda skillnaden mellan olika sorters ammunition vad det gäller ljud, ljus, hastighet och verkan på människokroppen. Och visste du att tyskarnas jättekanon "Tjocka Bertha" utanför Paris måste förses med ständigt större granater? Att den var ineffektiv? Inslag av pojkbok eller kalenderbiteri utan tvivel.

*
Viktigare är att Englunds eminenta historiska kunnande leder till en mängd klargöranden även för den som i likhet med undertecknad visste en del på förhand. Plötsligt får jag klart för mig varför de olika fredsinitiativen alla rann ut i sanden. Följer den mindre initierade läsaren de många Englundinpassen noga kan en klar bild av krigets förlopp och dynamik framträda. Englund lyckas till stora delar med det han inte var ute efter - att skildra VAD kriget var.

*
Så småningom tror jag mig förstå orsaken till den något raljanta tonen i början på boken. Englund vill inte spela fördömande predikant. Den katastrofala meningslösheten framträder så småningom av sig själv. Miljoner dog eller fördärvades i gyttjan för blotta illusioner. Alla förlorade. Även om en eller annan idiot höll fast vid sin tro på kriget. Slutresultat: Adolf Hitler. Han får sista ordet i boken när Englund - kanske desperat - slänger pennan ifrån sig.
Även revolutionerna - den ryska, tyska och ungerska - framstår som förvirrade och dömda produkter av kriget. Detta trots att de började som protester mot överhetens blodsutgjutelse. Men beror inte denna negativa färgläggning på det ensidigt "borgerliga" urval krigsdeltagare Englund gjort?

*
Jag hade önskat att Englund redogjort för sina urvalsprinciper. Valet av de 19 bestämmer totalresultatet. Varför bara tre tyskar t.ex. ? Blir inte som vanligt de mindre verbala från underklassen utan röst? Framförallt hade jag velat läsa en sammanfattande analys av alla krigsupplevelserna. Till sist; det är inte alltid helt klart vad som är vad i texterna som binder ihop de rena citaten. Vad är referat och vad är Englund?

*
Jag tycker alltså inte att Englund nått ända fram i sin avsikt att visa hur kriget upplevdes. Å andra sidan är det en orimlig begäran. En sak är klar. Den här krigsskildringen glömmer man inte. Den kan lugnt rekommenderas trots de källkritiska invändningarna ovan. En förnyelse av sättet att skriva krigshistoria är sannerligen på tiden.