Försvarstalet som mera liknar en uppgörelse
90-talet möter upp redan i dörren: publiken bänkar sig framför Wisby Strands stora scen till tonerna av Cypress Hill, Elastica och REM.
Titeln på Schyfferts enmansföreställning är "The 90’s - ett försvarstal", men det liknar mer en uppgörelse. Ett verbalt handgemäng med det ytliga, ironiska och nihilistiska årtionde där det värsta man kunde göra var att ta något på allvar eller att ha en åsikt. Och ett försök att förklara hur vi kunde hamna där.
Schyffert är sannerligen rätt person att ta fighten. Inte bara för att han för oss som växte upp under Killing-eran ÄR 90-talet - han erkänner att han fortfarande har kortärmat över långärmat när han är hemma - han är dessutom ruskigt rolig. Emellanåt.
För poängen med "The 90’s" är att allt inte är och inte kan vara roligt hela tiden. I livets alla skeden finns en humordörr och en allvarsdörr, och om man alltid väljer humordörren kommer den andra dörren att rosta igen. Man tappar kontakten med en del av sig själv.
Så då och då, mitt i flödet av råa ståuppskämt och igenkänningshumor - "Fredagsmys är det latinska ordet för Full hemma" - prövar han publiken med självutlämnande scener ur sin egen barndom som mobbad sängvätare. För att se om vi fortfarande kan få upp dörren till allvaret. Och alla kan det tydligen inte, eftersom det hörs spridda skratt i lokalen.
Efter drygt en och en halv timmes monolog kliver Henrik Schyffert av scenen samtidigt som ett ironiskt "tack" projiceras i fonden. Efter en stund försvinner citationstecknen och publiken går ut i baren.
Där spelas "Two Princes" med Spin Doctors, en radioplåga från början av 90-talet. Måste vi verkligen tycka om den på allvar?
Så jobbar vi med nyheter