Fotfäste i glas på Konst museet

Att ha eller inte ha fotfäste, och vad det står för, har blivit en av frågeställningarna när utställningen tagit form. Ett ombytt perspektiv kan visa nya sidor av verkligheten, och vi ska inte ta det självklara för givet.

Mona-Lisa Eriksson är verksam som konstnär på Gotland sedan 1993. Hon väljer ofta en tredimensionell inriktning i sitt konstnärliga uttryck.
De senaste åren har hon jobbat mycket med glas och i en del av utställningen visar hon tio unika små glasavgjutningar av växtrötter. Förevigade i glas, med rötterna vända uppåt och med rörelser som tycks sträva mot ljuset, blir skulpturerna till något helt annat än den planta växten en gång var.
Huset är en annan form som återkommer i Mona-Lisa Erikssons konst. Genom tiderna ofta en symbol för trygghet, som i utställningen blir till något helt annat när huset ligger kantrat och utsatt. Tankar om natur, miljö och människans påverkan går att ana i konstverken. Inte minst i ett litet vattenfyllt glashus, som vänder tankarna från trygghet till klimatkatastrof.
Glaskonstnären Gunilla Kihlgren arbetar i gränslandet mellan konsthantverk och glaskonst. Många av glasföremålen har hon jobbat fram i hyttan hon har tillsammans med Rolf Svartström i Hägersten.

Livet, jaget och förhållandet till den egna kroppen finns med som utgångspunkt i hennes skapande. Inuti en mäktig massiv amfora i glas, svävar ett öga. Glasskulpturen har Gunilla Kihlgren skapat med hjälp av den italienske mästaren Pino Signoretto, verksam i glaskonstens Murano, i Venedig. Skulpturen väger 80 kilo och tog närmare fem timmar att blåsa på pipa. I den djupt mörköda skulpturen "Aorta och ögat" möter hjärtat den analyserande och betraktande blicken. "Ämbar och vätska" är titeln på Gunilla Kihlgrens tolkning av den klassiska symbolen som kan rymma och förvara sitt innehåll. Skulpturen helt utförd i glas, signalerar samtidigt något annat med en utspilld vätska intill hinken.
Barockens estetik, och arkitektur inspirerar Gunilla Kihlgren och föremålen har placerats i ett rum där perspektivet förskjutits genom att ge väggar golv och tak nya snäva vinklar. På så sätt luras ögat att tro att konstscenen är större än vad den är i verkligheten. En illusion och ett spel med ögat, som påminner om att allt inte alltid är vad det utger sig för att vara.
Mona-Lisa Eriksson och Gunilla Kihlgren ställde senast ut tillsammans för 22 år sedan, då som elever vid Konstfack.
Utställningen Fotfäste öppnar på lördag. I anslutning till utställningen håller konstnären Hanna Stahle i ett samtal om den konstnärliga processen.