Så står det på det maskinskrivna häftet som Karin fick den 21 maj 1944. Därmed börjar den långa marschen till Alma-priset, som i år tillfaller Tamerinstitutet i Gaza.
Det underbara flödet av böcker och figurer och uttryck däremellan känner vi till. 1945 publicerades den första Pippi-boken efter den numera berömda refuseringen av Bonniers förlag.
I år skulle Astrid ha fyllt 102 år. Nu befinner hon sig i Landet i Fjärran hos Mio min Mio, alias Bo Vilhelm Olsson, och hans fader Konungen. På en grön ö som simmar på havet "med en doft av tusen rosor och liljor som fyllde luften och en underlig musik som var vackrare än någon annan musik i världen."
Denna ö har ett omisskännligt drag av Gotland. En sagoö likt den märkliga stad som Nils Holgersson ser när han närmar sig Visby. Vineta, staden på havets botten som en gång om året stiger upp och blir synlig.
Astrid tar sig ibland till Körsbärsdalen, som också ligger i Landet i Fjärran. Där har hon det så bra, sitter och metar i bäcken tillsammans med bröderna Lejonhjärta.
Döden och kärleken
Döden liksom den stora kärleken finns där alltid hos Astrid. "Döden och kärleken är det stora människan upplever, det intresserar alla åldrar. Man skall inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som en vuxen uppröras av konst." Ett uttalande av Astrid 1959.
Att uppröras av konst är väl något att ta fasta på i dessa Kulturutredningens dagar. Under 60- och 70-talen med sin påstådda radikalitet blev Astrid ofta skälld för att idyllisera. Bullerbyromantik, bullbakande mammor, drängar och pigor, Idas blomsteräng och Emils kvällsdopp i Katthults skogstjärn. Men frågan är om inte den radikala och självständiga Pippi påverkat mer än både 68-rörelser och feministiska initiativ.
Opinionsbildare
Och i takt med sin berömmelse blev Astrid en tung opinionsbildare. Tänk på Pomperipossadebatten, breven till Gorbatjov och djurskyddet (släpp kycklingarne loss). Liksom kampen mot aga och våld mot barn. Redan ett år före det svenska agaförbudet 1979 höll Astrid ett berömt tal "Aldrig våld" då hon tog emot det tyska fredspriset. I det talet kopplar hon ihop politiskt våld med barnmisshandel.
Det är då hon levererar sin berömda bild: pojken som skickas ut för att bryta ris som han skall agas med, men hittar bara en stor sten som han säger till mamman att den får hon istället kasta på honom. Efter det var det slut på agan i den familjen.
Kultur mot våldet
Våldet kopplar till årets Alma-pris. Fem miljoner till Tamerinstitutet i Ramallah. Det läsfrämjande institutet som ytterst får sägas arbeta mot våldet. Det allestädes närvarande våldet i Gaza och på Västbanken.
Vi har alla i färskt minne vad som hände för några månader sedan. Här kan boken och läsandet spela roll, nu och på lång sikt. Det som motiveringen lyfter fram: ordets makt, berättelsernas och fantasins kraft som nycklar till livsmod, självkänsla och tolerans. Just det som krävs för att skapa fred.
Det ursprungliga
Men då behövs något motsvarande på den israeliska sidan som förändrar tanken och synen, så att man ser medmänniskor istället för fiender. Kulturen kan förändra på djupet och återskapa människan. Människan med stort M som Astrid så ofta skriver om.
Astrids storhet visar sig i det lilla, det nära, det ursprungliga. Från fröet i barndomshemmet Näs i Vimmerby till bokmässan i italienska Bologna där priset också offentliggjordes.
Hon har rört vid det ursprungliga och därmed blivit älskad. Har mer än Palme och Bergman präglat bilden av Sverige i världen. Bara i Tyskland finns 200 skolor som bär hennes namn. Kanske skulle vi behöva återskapa ett Bullerbysverige av närhet och omtanke.
Och, vad tänker Astrid mån tro när hon tittar ner på dagens värld med VD-löner, bonusar och våld.
Hujedamej sån värld ni fått.