Från bondson till aktad professor
En volym vars omslag pryds av ett 1994 målat porträtt av författaren i biblioteksmiljö, signerat konstnären Sixten Haage, sommartid boende på Faludden. Och det är en synnerligen fängslande volym om drygt 400 sidor att ta del av under den stundande sommaren. Här finns rikhaltiga bidrag om såväl Visbyåren, studietiden i Uppsala och verksamheten som professor i litteraturvetenskap vid universitetet i nämnda stad.
Och till det ett spännande persongalleri, fortlöpande underhållande och vältecknade porträtt av inspirationskällor, intressanta personligheter och udda figurer som Thure Stenström mött under sina verksamhetsår. Namn droppas flitigt boksidorna igenom.
Fem år tog det för i dag 77-årige Thure Stenström att via grundläggande press- och arkivforskning få underlag till att skriva ner sin historia. Och professorn är dessutom uppenbarligen såväl försedd med gott minne som har han haft god ordning på sina papper, hågkomsterna är många och detaljerade.
Han beskriver en klassresa, kommen från ett fattigt bondehem får han som den förste i syskonskaran möjlighet att ta studenten, han går vidare till universitetsstudier och slutar som aktad professor 1971-1993.
Av stort lokalt intresse är inledningskapitlet, "Mitt Gotland", i vilket Thure Stenström skildrar uppväxt- och studieåren under 30- och 40-talen med krigsårens isolering fram till studentexamen 1947. Född i Bottängen, Roma, 1927 som ett av fyra syskon flyttade familjen när han var tre år till Visby och ett ärvt hus i S:t Olofsgränd.
Läroverksstudierna krävde ekonomiska initiatav för att kunna genomföras. En äldre syster arbetade extra vid symaskinen och Thure själv gav konserter, bland annat en orgelafton i domkyrkan 31 oktober 1943 "Till förmån för fortsatta studier".
Musicerande har han än i dag kvar som en avkoppling, numera är det cembalon som Thure Stenström gärna bänkar sig vid.
I inledningskapitlet passerar många, dåtidens kända Visbybor och även blivande sådana, revy och bildar en intressant fond mot vilken Thure Stenström tecknar tidstecken och personlig utvecklng.
Biskop Torsten Ysander (eller "kyrkofursten" som Stenström kallar honom), Ludvig Siedberg, Richard Steffen, Johnny Roosval, var några av kulturgiganterna som då var aktiva.
Blivande riksåklagaren Magnus "Mange" Sjöberg var en klasskamrat, en annan kompis hette Ulla Silvén, sedermera under namnet Ulla Bielke riksbekant skatteflykting i Paraguay.
Efter krigsslutet hoppades Thure Stenström på en ljusnande framtid. Och så blev det.
Uppsala blev den stad Thure Stenström kom att verka från - även om han genom åren varit en återkommande gäst i sommarhuset i Kräklingbo. Och från vilket många expediitoner utgått. Som när han under en följd av somrar bilade runt och besökte samtliga öns 92 medeltidskyrkor.
Thure Stenström skildrar ingående såväl studieåren som den omfattande, yrkesverksamma perioden i lärdomsstaden.
Möten och diskussioner med inhemska llitteratur- och professorsgiganter som Lars Gyllensten, Eyvind Johnson, Ingemar Hedenius och Torgny Segerstedt beskrivs liksom med utländska som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Cora Sandel.
Men Thure Stenström har också gjort avstickare till andra delar av världen, vid Harvard var han exempelvis gästprofessor 1970. Professorstiteln i Uppsala erhöll han främst via sin omfattande forskning i existentialismens historia. Själv framhåller han verket "Existentialismen" från 1966 som bidragande orsak till såväl Harvardgästspelet som professorsutnämningen.
"På en gång roligt och chockerande", skriver han om hur det kändes att erhålla den eftertraktade titeln.
Existentialismen hade han tidigt blivit introducerad till via Magnus Sjöberg som visat honom på Jean-Paul Sartres bok "Existentialismen är en humanism" där den låg i franskspråkig upplaga i skyltfönstret i Norrbys bokhandel i Visby. Boken inhandlades för 3:25 och finns fortfarande kvar i Thures ägo.
Memoarbokens klara generella nackdel är förstås den fråga man som läsare aldrig får fullständigt besvarad: Hur ärliga är minnena? Det vill säga, har författaren medvetet, eller omedvetet via glömskans ibland behagliga skimmer, utelämnat något negativt av betydelse. Eller tvärtom, undviker vederbörande att nämna något om positivt om exempelvis en meningsmotståndare, memoarförfattaren står oemotsagd i sin egen skrift.
Thure Stenström turnerar också inledningsvis för- och nackdelar med genren. En direkt utlösande orsak till att han påbörjade arbetet var ett brev från Sven Delblanc i vilket denne direkt uppmanade Thure Stenström att författa sina memoarer. En annan att det i Sverige finns så få sådana utgåvor signerade humanistiska vetenskapsmän.
Thure Stenströms levnadsminnen verkar trovärdiga. Här redovisas även för författaren sämre erfarenheter. Professorstiden, exempelvis, delas redan i kapitelrubrikerna upp i "De mörka åren" respektive "De ljusa åren".
Thure Stenström hyllar den gamla lärdomsskolan och har föga till övers för hur universitetssituationen tett sig i vissa tider, exempelvis omkring 1968. Stormöten och tung byråkrati är inte hans modell. Akademiska strider, debatt och kritik har kantat hans karriär, en debatt han aldrig varit rädd för att delta i och där han ibland nog satt en ära i att vara lite motvalls tidens strömningar.
Även om universitetsvärlden dominerar har han även verkat inom helt andra fält. Han har den för en högre akademiker inte särskilt vanliga kombinationen att han även fortlöpande publicerat sig i dagspressen. Främst i Svenska Dagbladet där han genom åren skrivit drygt 200 "understreckare".
Och det är just så Thure Stenström framtonar. Visserligen i grunden klassiskt kulturkonservativ men en man lika hemtam i den relativt slutna, akademiska världen som i den mera öppna, populärpublicistiska, som obehindrat rör sig över synliga och osynliga gränser.
En man med en glupande aptit på livet. Aldrig rädd att ta en ordstrid men ständigt medveten om sitt ursprung. Eller, som det heter på omslagets baksidas innerflik; "Tidigt lärde jag mig simma motströms".
Och avslutnigsvis konstaterar Thure Stenström att han nu faktiskt börjar ana vad livspusslet handlar om.
Fotnot: Alma mater, latin för "den hulda modern", används som bildlig benämning för universitet eller högskola.
Så jobbar vi med nyheter