Från det lilla till det stora
Flera författare av svenska kriminalromaner har lyft sig från det lokala polisharvandet till större globala perspektiv; som terrorism, fågelinfluensa eller den kristna USA-högerns tentakler för att stoppa aborter i Afrika.
Åsa Larsson, som är utbildad jurist, har läst in sig på gruvindustrins exploatering av naturtillgångar i Uganda, där utländska investerares intressen/pengar hotas av korruption och politiska motsättningar och där blodig terror sker i maktens namn.
*
Det är hennes tredje bok efter "Solstorm" och "Det blod som spills". Båda blev stora försäljningsframgångar och ska filmas. Nu har hon skrivit hälften i den serie hon planerar.
Poliskaraktärerna är tillbaka; den trygga fyrabarnsmamman Anna-Maria Mella och kollegan Sven-Erik Stålnacke, som sörjer sin försvunna katt mer än sin fru.
Juristen Rebecca Martinsson, som gick in i en depressiv psykos efter sitt förra fall, har med sina meriter om ekonomiska brott fått en ny chans som åklagare i Kiruna och flyttar in i farmors gråa eternithus i Kurravaara, mer ärrad i själen än i överläppens amorbåge.
*
Den döda kvinnan på isen heter Inna Wattrang. Hon var, liksom brodern Diddi, anställd hos den internationella bolagsgruppen Kallis Mining, som styrs av uppkomlingen Mauri Kallis, en man som efter att ha varit förtalad och svartlistad nu nått omslagsstatus som "Pojken med guldbyxorna".
En pojke som växte upp med en psykiskt sjuk mamma och lärde sig att slåss för sin värdighet i fosterfamilj. Nu är han rik men trasig inombords och på olika sätt oupplösligt förenad med de depraverade överklassyskonen Wattrang.
Alla bor på godset, också Kallis halvsyster Ester som blev till på en låst psykiatrisk avdelning där modern vårdades. Ester har på flera sätt fått Gåvan, både att måla bilder och att se andras framtid och minnen. Det är hon som börjar övningsspringa på den svarta stigen med förbundna ögon. För hon ser vargen, vilddjuret som närmar sig.
*
Åsa Larsson som är uppväxt i Kiruna har precis som grönländarna ett stort urval ord för snö, kyla och is. För naturen och dess krafter. Skarpslipade diamanter av drivsnö far över marken som en vit kattpiska.
Regn faller i strömmar, som kalla grå kättingar från himlen. Svalorna som kastknivar. Stockholm mitt i vintern; som sepia och ockra på regnvått akvarellpapper.
Åsa Larsson har ett språk som andra kriminalromanförfattare borde låta sig inspireras av. Det är spänstigt och genomarbetat utan att bli överlastat, trots alla dessa bilder. Men intrigen blir till sist i mesta laget.
Så jobbar vi med nyheter