Från Gotland till Goa - en annorlunda resa
"Hello Money", är en reseskildring som bryter mot den ordinarie reportageformen i teve och i våra resemagasin.
Två veganer, som också är bröder, bestämmer sig en dag för att med varsin cykel, trampa till Indien. En tur utan planerad färdväg, precis så där vilt och galet som många av oss inte vågar eller kanske ens vill göra. Vid hemkomsten, efter en sex månader lång resa, börjar det äldre av syskonen, Klas Landahl, att skriva en bok. Nu ger han ut den genom sitt eget förlag.
Han skriver avslappnat och ibland vågat. En lärare i svenska skulle nog slita sitt hår, när meningar som "tagit pengarna och dratt" (dragit) eller då ord som "sånna" istället för "sådana" dyker upp. Till en början är det skönt att en debutförfattare vågar skriva med slang och dialekt, men så småningom undrar jag om allt är medvetet. Slarvigt skrivet är inte bra, inte ens poetiskt.
Ångest och vilda dagdrömmar präglar Klas tillvaro och det är riktigt roligt att ta del av. Som den natten då en älg brakar igenom tältet. Det låter inte helt otroligt, men när älgen mosar broderns huvud och sökandet efter hjälp avbryts då vättar med knivar skär sönder tältduken, fattar jag att läsaren är medbjuden till mer än bara en berättelse av någon annans resa.
"Hello Money" tar dig inte bara till Krishna Valley i Ungern och till polisförhör vid gränsen till Rumänien, utan även till ett område byggt av personliga filosofiska grubblerier, obehaglig meditation och en fantastisk punkkonsert i Polen.
På något vis är det en njutning att läsa om hur jobbigt det var i Indien. Alla som har varit där på backpacker-vis, kan utan problem se framför sig det som skrivs i boken. Inga skönhetsbeskrivningar här inte, utan Klas berättar ärligt om hur vansinnigt jobbigt det är att uppleva att alla människor vill lura av honom pengar. Förvåning, ilska och sorg övergår till slut i resignation.
Det är de mindre detaljerna som jag fastnar för. Som hur irriterande ont det gör att sitta i skräddarsits med dyra-men-bra-att-gå-i-sandaler. Jag har själv frågat mig flera gånger, varför man inte kan sitta i gröngräset med dessa skor vars metallspännen skär in i de små benen i foten.
Det gläder mig att Klas skriver om det.
Så jobbar vi med nyheter