Från kommunism till rysknationalism

Hur var detta möjligt? Ingen av de böcker jag läst om andra världskriget har ens försökt lösa den gåtan. Uppgiften är svår, det medges. Det gäller att rekonstruera de ryska soldaternas själsliv för 70 år sedan. Hur fick de tillbaka sin stridsmoral?
Den ryskkunniga, brittiska historikern Catherine Merridale gör ett energiskt och skarpsinnigt försök i nyutkomna "Ivans krig".
Genom att läsa krigsdagböcker i de äntligen någorlunda öppna ryska arkiven och få veteranerna att tala - en svår konst - förstår Merridale svängningarna i rysk mentalitet under det ofattbara blodbadet.

Återställd nationalism
Röda Armén förlorade åtta miljoner döda - amerikanerna 200 000! Sammanlagt dödades 27 miljoner sovjetmedborgare.
En soldat måste tro på något. För vad ska jag offra livet? "Ivan" hade fått sig itutat, att segern skulle bli lätt. En världsrevolution skulle bryta ut!
De väldiga nederlagen i början tog för alltid död på denna kommunistiska tro. Stalin själv bröt ihop de första dagarna.
När nästan hela det egentliga Ryssland fram till Volga var förlorat lade Stalin om rodret. Unga professionella generaler fick ta hand om kriget. Vapenproduktionen strömlinjeformades och blev till och med mer effektiv än den tyska.
Sist men inte minst tilläts "Ivan" att älska "moder Ryssland". Det stora fosterländska kriget proklamerades. Stalin upplöste Internationalen (Komintern). Sovjet blev rysknationalistiskt.
Myten om den heroiska Röda Armén skapades och den klamrade sig soldaterna fast vid. De hade inget annat val. Veteranerna återger den fortfarande. Kriget vände ju. Det gällde att blunda för allt det fruktansvärda. Här fanns ingen plats för "posttraumatiska stressyndrom".

Svår anpassning
Men Merridale tränger bakom myterna. Vart tog alla de egna övergreppen vägen? Det ryska föraktet för alla icke-ryska minoriteter? Och den dolda bondska antisemitismen?
Tystnaden är total på rysk sida om morden på tyska civila i slutskedet. Massvåldtäkterna på tyska kvinnor var egentligen otänkbara enligt Röda Arméns moral.
Men Stalin uppmanade till "hämnd" på fienden för att egga de motvilliga trupperna till ett sista stormanlopp. Dessutom hade han sagt, att visst kunde man "roa sig med en kvinna".
Anpassningen till livet i det totalförstörda hemlandet blev svår. Soldaterna hade haft drömmar om ett bättre och friare liv. Inga infriades. Tvärtom skärptes terrorn.
Veteranerna kunde inte göra annat än klamra sig fast vid det "ärorika" kriget. De blev som Merridale säger "konservativa bastioner" för sovjetmakten.

Dyster kartläggning
En fascinerande, djärv kartläggning av krigets mentalitet och vårt behov av myter för att stå ut.
Har författaren bara tillnärmelsevis rätt i sin dystra kartläggning av den sovjetiska myten och verkligheten punkteras en annan oss mera närstående myt. Den om arbetarnas socialistiska fosterland Sovjetunionen. Tron på Sovjet borde ha fått dö redan 1941.