Friskt frustande liv, galenskap och tragik
Bisarra och ibland upprörande är de udda händelser från fyra generationer som den danske författaren Morten Ramsland ställer ut till begrundan i sin bejublade släktroman Hundhuvud.
Den publicerades 2005 och har redan översatts till tolv språk, överösts av lovord och sålts i jätteupplagor i författarens hemland. Nu är det Sveriges tur.
Ramsland debuterade 1993 som poet och har skrivit prosa för barn och vuxna, men inte förrän efter Hundhuvud började det sjunga högljutt kring hans namn.
Det vilar en crazy-ton över Ramslands sätt att berätta, som får också vardagens varjehanda att svälla upp och anta burleska proportioner. Det geniala är just detta: att han med sin familjekrönika visar hur unik, hur drabbad, hur storslagen och ynklig varje människa är, där hon kämpar sig igenom barndom, pubertet och vuxenliv med döden som slutmål.
Det som förklarar Hundhuvuds framgång är emellertid inte allt hemskt och underbart och igenkännligt som utspelas, utan sättet på vilket Morten Ramsland skriver om det.
Han har tagit upp den sedan länge igenrostade stolliga traditionen från Leif Panduro och gör allvaret synligt med hjälp av gags och galenskap. Allt sker mot en bakgrund av Picassos kantiga kubism och så småningom Turners milda måleri. Att Ramsland studerat konsthistoria illustreras med emfas.
Det han vill åt är att visa att människan själv får se till att agera så att mörkret inte invaderar henne. Hans personer ägnar sig åt drömmar, självbedrägeri, älskog, kärlek och svek, precis som vi alla gör, blir svårt kantstötta men hankar sig likväl igenom.
I boken finns mobbade barn och knäppa vuxna och en och annan gestalt med förmåga att lysa upp världen.
I centrum står Askild och Björk från Bergen i Norge. Han, en fattig ingenjör med konstnärsdrömmar. Hon, en rik redardotter.
Andra världskriget slår sönder deras värld. Vid flykten från ett tyskt koncentrationsläger tvingas Askild till en handling som för all framtid kommer att skugga tillvaron för honom och hans närmaste.
Han går ständigt bet i arbetslivet och söker sig med sin familj oavbrutet till nya platser för att infånga lyckan. Så hamnar de till sist i Danmark, som blir slutstation.
Berättare är Askilds barnbarn Asger, medioker konstnär i Amsterdam. När hans farmor ligger gaggig och döende reser han hem. Det hon berättar blir de sista bitarna i det familjepussel han lägger.
Där finns färgstarka inslag som det om ett barn som nästan kvävs av den olustiga kärlek en efterbliven, fläskdallrande faster utsätter honom för. Det barnet är Asger.
För honom blir fastern ett med det skräckens hundhuvud han tror finns under källartrappan. En dag går han till motattack.
Det blir hans befrielse men också hans livs vånda.
Starkast slår Ramsland mig med sina skildringar av tonårsförälskelse och den kroppens förvandling som får tuffa ynglingar att skriva svagsinta kärleksbrev och bete sig som dårar. Men i början, då han skrev om Askild i Tyskland, stöttes jag av hans raljerande ton.
Det kändes som om den förringade krigets vidrigheter.
Inte heller romanens slutkapitel fångade mig. Det kändes tunt. Men alla sidor däremellan är härligt, galet, tragiskt, friskt frustande liv!
Så jobbar vi med nyheter