Krönika
Det finns träningen som är rolig. Men också den motsatta. Tråkigare än betgallring, ja som att pinas i väntan på att gammaldags linoljebaserad målarfärg ska torka. Tröttsamt och själsdödande. För att inte tala om det bullrande oljud som dånar ut ur högtalarna. På högsta volym. I en trång källarlokal. På väggen rör sig en klocka i snigelfart. Och som lök på laxen så får man ont på ett ställe där solen aldrig skiner. Ganska bra sammanfattning av ett spinningpass, om jag får säga det själv. Instämmande hurrarop från den dristiga grupp av självplågare som gillar otyget förväntas icke.
Det förhåller sig nämligen som så att jag är less på all form av träning. Känner ungefär samma glöd som en patient i koma. Griper efter halmstrån i den desperata jakten på rolig träning. Cirkelträning är ett alternativ. Men det möter hinder. Att komma in i detta homogena gäng är som att försöka passera ringmuren ett stenkast till höger om Söderport. Fixar inte att göra som Valdemar Atterdag gjorde 1361, riva en bit av muren. En rejäl nytändning är vad som krävs. Får väl börja med första adventsljuset plus glögg och pepparkakor i helgen. Goda råd och en spark i röven kan måhända få skutan på rätt köl igen.
Måste få berätta om kvinnan som tar el-cykeln till Visby träningscenter för att trampa på en stillastående cykel. Med hänsyn taget till make, barn och inte minst svärföräldrarna, Karin och Jogge i Dalhem, så avslöjar jag inte hennes namn. Kan bara inte greppa detta som hon håller på med. El-cykel till och från ett spinningpass?!
Man ska sköta de tänder man har kvar. Jag gör det genom att besöka tandhygienist Helén Pettersson två gånger om året. Varje gång ägnar hon dryga timmen åt att fila och putsa. Värst är det när hon plockar fram ett elektriskt verktyg som vibrerar bort tandsten. Känns jävligare än att tatuera sig. Men det finns lindrig att tillgå, i form av en bedövningssalva som stryks över tandköttet. Problemet är att denna kräm smakar något obeskrivligt. Med eller utan ”tandkräm”? Som att välja mellan pest eller kolera.
Detta sagt i förbigående eftersom det jag egentligen ville få fram är att klinikens väntrum utrustats med sittvänliga möbler. Äntligen, Per Stenberg! Den tidigare hala galonklädda soffan och fåtöljerna borde ha förpassats till soptippen ungefär samtidigt som jag spottade ut mina mjölktänder.